På helgerna händer det att jag, Magnus och Olivia (Filippa och Rasmus behöver inte följa med, någon måtta är det på vad vi utsätter dem för) tar en promenad till något av våra favoritfik. I Stockholm hade denna företeelse inte ens varit värd att nämna i en fotnot, men här är det annorlunda. I alla fall de gånger vi väljer att inte promenera på Old Croton Aqueduct. Ingen annan i Dobbs Ferry eller våra närliggande grannstäder promenerar nämligen. Speciellt inte med ett mål, power walking kan gå an. I söndags regnade det dessutom något, vilket gjorde oss ännu mer udda.Åter från vår promenad körde jag ner Filippa till tågstationen. För första gången skulle hon helt ensam bege sig in till Manhattan. En kompis från Sverige är i NYC hela sportlovsveckan med sin pappa och de mötte Filippa på Grand Central Station. Inte ofta, men ibland kan jag nästan bli avundsjuk på mina egna barn. Tänk att vara sexton år och kunna åka in till Manhattan för att träffa kompisar.
På kvällen var vi alla bjudna på middag till våra svensktalande amerikanska vänner. De bor inte alltför långt från oss i ett hus ritat av en dansk arktitekt. Mycket annorlunda mot amerikansk standard, men tilltalande för oss. Eftersom deras barn inte pratar svenska, pratade vi engelska hela kvällen, med möjligheten att kunna slänga in svenska ord då och då, när engelskan inte räckte till. En underlig känsla.
Med mig hem fick jag manuskriptet jag ska läsa. En ordentlig bunt att ta itu med.
No comments:
Post a Comment