Vägvisare

På söndagen är det dags för Herr H att åka hem igen, medan resten av familjen ska stanna en vecka till. I veckan behöver vi inte två bilar eftersom sannolikheten att vi alla åtta på en och samma gång ska behöva åka någonstans är ganska liten, varför J kan ta bilen ut till flygplatsen.

I J:s ögon kan jag läsa exakt den oro jag själv hade för nio månader sedan, när jag insåg att jag på egen hand skulle ta mig till flygplatsen och återlämna vår hyrbil. Jag erbjuder mig därför att åka framför för att visa vägen. Mellan raderna av stolthet och oviljan att vara till besvär, skönjas en tacksamhet över erbjudandet och vi beslutar att så får det bli. Den GPS som följde med i hyrbilen är inte ens hälften så bra som vår, vilket ger mig ännu större förståelse för oron att ta sig genom den här stan med ett flyg att passa.

Vi ger oss iväg i lagom tid och resan går utmärkt. Inga köer över George Washington Bridge och inte heller på NJ Turnpike. Eftersom jag själv har kört den här vägen ett antal gånger, känns det lätt som en plätt. När vi kommer fram till biluthyraren väntar jag mig nästan att J ska säga att "det var ju ingenting, du hade inte behövt åka med". Tvärtom var den faktiska kommentaren. "Tack och lov att du åkte före, det där hade jag aldrig grejat". 

Övning ger färdighet som det heter och är det något jag numera kan uppge som dold talang, är det att köra bil från Dobbs Ferry till Newark.