Vi åkte hem och placerade Rasmus på soffan med is på foten och förhoppning om att den skulle återhämta sig till nästa dag. Så skedde naturligtvis inte. I morse var den fortfarande lika svullen och inte kunde han stödja på den heller. Jag började ringa runt för att ta reda på hur det går till med akutbesök i den här staden. Det visade sig att det bara var att bege sig till Dobbs Ferry's eget sjukhus där det finns en akutmottagning.
Totalt tog besöket på akuten 1,5 timme, varav själva inskrivningsprocessen nästan tog en halvtimme. På resterande 60 minuter hann Rasmus med en röntgen, träffa läkare och bli ompysslad av en sjuksköterska (foten var inte bruten, men Rasmus fick en "aircast" och kryckor). Total väntetid var cirka 30 minuter.
I dessa tider är det mycket prat om Sverige och vår fantastiska sjukvård som är i stort sett gratis. Undrar om amerikanarna är beredda på att byta ut 1,5 timme på en aktumottagning på det lokala sjukhuset mot minst 5 timmar på ett centralsjukhus?
2 comments:
Vänta nu. Det VERKLIGT intressanta är förstås bucklan du orsakade i oktober. Rekordet hittills har min mor. Hon parkerade bilen på ett helt öde stortorg i Växjö och blev påkörd bakifrån av en flaggstång.
Jaha du, så du noterade den lilla parentesen. Påminner en del om din mor är jag rädd. Jag tog en för snäv kurva på vår egen uppfart och "touchade" en gren. Inte för mitt liv kunde jag tro att det skulle skada bilen. Jag skyller på att jag var inne i min "drop down period" enligt den psykologiska flyttmodellen.
Post a Comment