Beslut

Klockan är fem på morgonen. Här är det inte riktigt ljust klockan fem på morgonen i maj, men fåglarna har vaknat och gör sitt bästa för att överrösta varandra. Men fåglarna är inte anledningen till att jag inte kan somna om. Jag tänker på det beslut vi kommer att fatta i dag och konsekvenserna det kommer att få för mina tonårsbarn. Tar vi det steg vi nog kommer att ta, finns det ingen uppsida för dem jämfört med alternativet. I alla fall ingen de är i stånd att se.

Tre timmar senare sitter jag i bilen för att köra Rasmus och Filippa till skolan. Magnus ringer på telefonen och meddelar att våra konkurrenter om objektet beter sig underligt. På något sätt har jag trott att ödet har fört oss till det här beslutet. Nu börjar jag tvivla. Underligheter tycker jag inte om.

I min kropp flyter kolsyrat blod och jag har svårt att fokusera. I stället för att åka hem tar jag upp telefonen för att ringa min vän i Tarrytown. Jag behöver någon att prata med. I min mailbox ligger ett mail från densamma som frågar om jag vill komma över på en kopp kaffe. Är min frustration så stark att den känns ända bort till Tarrytown? Tydligen. 

Länge sitter vi med vårt kaffe. Utanför regnar det och det känns helt rätt att tända ljusen på bordet. Kolsyran försvinner i samma takt som våra tankar utbytts. Vi löser inga problem men genom att dela dem blir bördan lättare. I alla fall för en stund.

Lunch är inbokad sedan tidigare hos en annan vän i Tarrytown och jag beger mig direkt från förmiddagskaffe till lunch. När jag är där ringer Magnus och meddelar att allt är klart. De har accepterat och vi är klara. Återigen kommer kolsyran tillbaka. Vad har vi gjort? I kampen mellan förnuft och känsla, har förnuftet segrat. Det är bra. Förnuft är bra. Känslor är irrationella och oförutsägbara. 

Nu finns inte längre någon återvändo. Vi kommer tillbaka till Stockholm för att bli förortsbor. I Silverdal. Vem kunde tro? Eller vem hade trott annat?