Hair - äntligen

Äntligen har det hänt. Efter sommarens tolv timmars fruktlöst köande i Central Park samt ytterligare några timmars lika fruktlöst väntande på att regnet skulle upphöra, har jag äntligen fått se Hair. Denna gång blev det på Broadway, istället för i Central Park, vilket får anses som näst bäst. 

För en som har sett såväl film som musikal ett antal gånger förut, var de första minuterna i föreställningen lätt frustrerande. Claude var nämligen långhårig och redan en i gänget. Jag fick inte alls ihop det, tills jag insåg att de helt enkelt gjort om manuset. Allt annat - kläder, musik och karaktärer - var emellertid helt autentiskt och när första chocken hade lagt sig var det bara att hänge sig.

Föreställningen var naturligtvis helt fantastisk, behöver jag ens säga det? Mer än vågad dessutom. I slutet av första akten står nästan hela ensemblen spritt språngande naken på scen och sjunger. Utan strålkastare förvisso, men ändå. När föreställningen var slut var publiken välkommen upp på scenen för att dansa. Scenen fylldes snabbt av levnadsglada amerikaner. Vi svenskar stod kvar vid våra platser. Jag får skylla på att vi satt mitt i en rad, för dansa hade vi bevisat att vi var rätt bra på kvällen innan.

Efteråt tog vi en taxi ner till Greenwich Village för att ta en drink och diskutera den enormt karismatiske (egentligen menar jag sexige, men det låter lite vulgärt) mannen som spelade Berger, Will Swenson. 

Nu måste jag nog köpa filmen. En skam att jag inte har den redan.