Körig morgon

Morgnarna är min peak hour. Inte för att det är särskilt stressigt då heller, men det är då mina tjänster behövs. Katterna ska ha mat, Lilla O ska ha lunchlåda, frukost ska tas fram och plockas undan, Pappan kanske ska köras till stationen om det är Manhattandag och Lilla O ska ha sällskap till skolan. 

Om det är springdag brukar jag bege mig ut så fort Lilla O är avlämnad, vilket jag gjorde idag. Redan från början hade jag bestämt mig för att ta en kortare runda än vanligt idag eftersom jag ska skulle ta tåget till Manhattan 10:20, men den skulle bli ännu kortare än jag hade tänkt. 

Efter en kilometer ringer nämligen Lilla O och säger att hon har glömt sina gympakläder, hinner jag komma med dem? (Hon ber faktiskt om ursäkt för att hon ringer mitt i min löpning) Gympan börjar prick. OK, säger jag, möt mig vid ingången fyra minuter i. Jag vänder omedelbart för att vara på den säkra sidan men tänker att jag har gott om tid och kan cykla direkt till stationen när jag har lämnat hennes kläder 9:54. 

4,5 kilometer senare når jag hemmet och telefonen ringer igen. Var är du? frågar Lilla O desperat i luren. Hhm, svarar jag, klockan är ju bara nio, jag trodde du sa tio. Det blev ett missförstånd det här, men jag är hos dig om fem minuter, är det OK? Det är bättre än inget och jag slänger mig svettig och dan i bilen och beger mig till skolan. 

Lilla O får sin gympapåse inom åtminstone sex minuter och jag kan återgå till mitt ursprungliga schema. Dagens lärdom är att det kan vara bra att vara lite otydlig ibland. Hade Lilla O från början sagt att hon behövde sina gympakläder innan nio hade jag sagt nej, det hinner jag inte.