Stolt

Till frukost lyssnar vi på WNYC här hemma, vilket är det närmaste P1 vi kan komma. Visst skulle vi kunna lyssna på  P1-Morgon här också, men det känns inte bra. För det första är programmet flera timmar gammalt och för det andra känns det bara fel helt enkelt.

I morse pratades det plötsligt om Seinabo Seys nya skiva. Vi fick även höra några fragment av en intervju som gjordes i september i podcasten Soundcheck. Självklart blir vi som svenskar stolta när man lyfter fram en annan svensk, men med vilken rätt kan man undra?

På vilket sätt gör det mig bättre att Henke Lundqvist är en lysande målvakt och Seinabo Sey en fantastiskt låtskrivare och sångerska? Jag är fortfarande lika usel på skridskor och sjunger alltjämt sämre än mediokert.

En annan, inte lika retorisk, fråga är hur stort ett område kan vara för att skapa denna känsla av samhörighet? Ju mindre enhet, desto större stolthet, så mycket tror jag man kan konstatera. Om Seinabo Sey hade varit min syster hade jag varit helt galet stolt om jag hade hört henne på radio i New York.

Seinabo Sey är i vilket fall en viktig förebild på många sätt. Hon representerar så mycket som är bra och har samtidigt så mycket emot sig. Hon är inte bara en kvinnlig låtskrivare i en manlig värld, hon är dessutom färgad och överviktig.

För den som vill lyssna på intervjun med Seinabo Sey i amerikansk radio, kan lyssna här: Soundcheck.org.