Häromdagen fick jag höra en historia som med stor sannolikhet är sann, men inte desto mindre osannolik.
En förskollärare i en av våra ryktbara förorter ringde hem till en förälder för att meddela att hans barn medvetet hade haft sönder en lampa på förskolan. Istället för att bli upprörd över barnets beteende, mordhotade föräldern förskolläraren. Nu vet förskolläraren varken ut eller in. Är detta något som ska polisanmälas, begravas i glömska eller nonchaleras? Mitt svar är att det självklart ska polisanmälas.
Hur och när hände detta? Sedan när tycker vi att det är en del av vardagen att mordhotas av en annan medmänniska?
Jag vet att jag sitter på Solsidan och beklagar mig över något som jag inte vet så mycket om, men vanligt hyfs är ändå inte något som kostar. Hur ska detta barn förstå vad etik, moral, vett och hyfs är för något, när föräldern så påtagligt inte förstår? Jag inser att det står värre till därute än vad jag i min vildaste fantasi har kunnat ana.
2 comments:
SUCK. En lång suck. Så vill jag kommentera. Men jag vet nästan inte vad jag skall säga. Hur kommer det sig. Att barn idag kan komma undan med något liknande. Att vi vuxna inte kan vara vuxna inför våra barn.De behöver det. Barnen alltså. En mycket sorglig historia.
Visst är det? På samma gång som jag vill vända allt ryggen och koncentrera mig på det som faktiskt fungerar, vill jag engagera mig mer och förmedla rätt och fel till de som inte får i sig det på annat sätt.
Post a Comment