Vänskap

När jag var yngre byggde en stor del av mitt välbefinnande på sociala kontakter. För att må bra behövde jag umgås med andra människor. Allteftersom åren går blir jag dock mer och mer osocial. Jag har idag inga problem att förstå min då 90-åriga mormors svar när jag frågade om hon hade någon att prata med på hemmet - "Vid min ålder är man så nöjd med att umgås bara med sig själv".

Torts min osociala utveckling beror en stor del av vår trivsel här i Dobbs Ferry på att vi har fantastiska vänner omkring oss, såväl svenska som amerikanska. När jag var tonåring trodde jag att de vänner man fick som ung var ens riktiga vänner och resten skulle bara bli bekanta. Vid 50 års ålder kan jag konstatera hur fel jag hade. Vänner kommer och går hela livet men de gör dem inte till sämre vänner för det.

En av mina närmaste vänner här i Dobbs Ferry har nu flyttat till Los Angeles med sin familj och jag saknar henne så mycket. Jag kan ibland ha svårt att komma amerikanska kvinnor riktigt nära. Om det är kulturen eller språket som är barriären vet jag inte, men ofta finns det en tunn distanserande hinna mellan mig och mina amerikanska väninnor. Så var det inte med min vän som nu har flyttat, vilket gjorde att jag värderade hennes vänskap extra mycket.

Nu står vi inför utmaningen att bibehålla vår vänskap genom sociala medier och sms, vilket alltid är en utmaning. En extra stor utmaning med nya vänner. Å andra sidan blir vi ganska sugna på att flytta till Los Angeles när vi ser alla bilder de skickar till oss som lockbete.