Halv nio på lördagsmorgonen lämnar vi Dobbs Ferry och beger oss sydost, mot Jones Beach på Long Island. Resan tar cirka en timme med måttlig trafik och går via Bronx och Queens. Som jag har sagt tidigare känns det som om man spelar ett bilspel på riktigt när man kör på de sexfiliga vägarna i New York City. Det blir aldrig tråkigt, kan man säga om man vill vara snäll.
Vi anländer till stranden före 10 och har gott om utrymme att välja på. Ganska snabbt får vi tält och stolar på plats och kan bege oss ner i vattnet. Vågorna är som vanligt kraftiga men vattnet är varmt. Hela dagen varvar vi mellan vågorna, solstolarna, tältet och strandtennisen. Lilla O spenderar mer tid i vattnet än någon annanstans och trots att hon simmar bättre än jag, är jag rädd för att släppa henne ur sikte i början trots badvakterna.
Halv sex på kvällen packar vi in oss i bilen och återvänder hemåt. Vår hud stramar efter alla timmarna i solen och håret är kladdigt av salt och sand. Trots heldagen på stranden orkar Lilla O bege sig till en kompis efter att ha duschat av sig hemma för att sova borta. Själv pustar jag ut i soffan tillsammans med katterna och tittar på Obvious Child.
2 comments:
Åh fy Fabian så skönt det låter! Många svenskar är ju nöjda med sommaren, men eftersom vi varit på västkusten har jag fått alldeles för lite sol och bad för att känna mig nöjd. Hade gärna spenderat några lördagar på Jones Beach! Vi var där alldeles för få gånger, men jag minns att det var heeeelt fantastiskt!!
Ja, det är en fantastisk strand, speciellt eftersom den är så tillgänglig. Någon som alltid inte är fallet i det här landet. Lite för mycket skräp som blåser i land dock. Jag tror att det beror på hur vindarna blåser.
Post a Comment