Carrie

Musikaler är som jag tidigare har nämnt, viktiga i det här landet. Överallt sätts det upp föreställningar i olika konstellationer och det tycks aldrig lida brist på begåvade skådespelare och sångare. När vi förra året såg Mary Poppins var det föreningen Broadway Training Center of Westchester som låg bakom. I lördags var det dags för Clocktower Players version av Carrie the Musical. Denna gång kände vi ingen på scen, men några av våra amerikanska vänner är aktiva i föreningen och drog med oss för att fylla stolarna.

Den som har läst boken Carrie av Stephen King eller såg filmen då det begav sig på 80-talet kommer kanske ihåg att vi inte pratar om Happy Go Lucky här. En tonårsflicka som blir mobbad av sina skolkamrater upptäcker att hon besitter övernaturliga krafter och använder dessa på det värsta tänkbara sätt. Som grädde på moset blir hon själv mördad av sin egen mamma.

Man kan förstå att man har letat ganska djupt ner i manushögen för att hitta något som inte har spelats sönder. Å andra sidan är ämnet lika aktuellt i dag som för trettio år sedan även om jag ibland tror att man i det amerikanska samhället någonstans tycker att det är OK att dela in eleverna efter snygg, cool, mus, tönt, pluggis mm och att det är helt naturligt att driva med den som är klassad tönt.

Oavsett hade vi en kul kväll med god underhållning och trevligt umgänge.