Nostalgi

I min uppväxt sparades ingenting. Skolböcker, teckningar, minnesmärken, diplom, souvenirer, slöjdalster med mera har successivt rensats bort. Aldrig har jag behövt återvända till föräldrahemmet för att rensa ut gamla kartonger. Allt har slängts innan det ens har hunnit bli nostalgi.

Precis tvärtom är det i min mans familj. Där tycks man ha sparat på allt. Vid 46 års ålder tyckte dock föräldrarna att det var dags för sonen att ta hand om grundskoleepoken. Bättre sent än aldrig, kan man tycka om man är lagd åt slänghållet. 

Systematiskt arbetar sig min man igenom skolböcker, anteckningar och diplom. I botten av högen  dyker två bruna kuvert upp som, trots att det är mer än ett 35 år sedan som de placerades i kartongen, får mannens ögon att lysa. 

Här ska du få se, säger han förväntansfullt. Ut ur kuverten trillar klistermärken, pins, brevpapper och annat krafs och det tar ett tag innan jag inser vad det är. Det visar sig att min man var med i varenda klubb som erbjöds på 70-talet. Det är Stålmannenklubben, Fantomenklubben (såklart, det var ju nästan alla), Kalle Anka-klubben, Dennisklubben och till och med Peoklubben. Någon som minns Peo? 

Jag måste tillstå att det är en liten nostalgitripp även för mig, men jag är glad över att det aldrig blev någon diskussion i vilken hög dessa rariteter skulle hamna - släng eller med hem.