Nobeldax

Återigen var det dags för den dagen då Sveriges huvudstad står i fokus för stor del av världens ögon. Den dag då många år av slit och uppoffringar belönas med såväl ära som pengar. För är det något man kan vara säker på här i världen är det att en Nobelpristagare har ägnat många år av sitt liv till det som han (och undantagsvis hon) belönas för den 10 december.

Det som slår mig mest är dock inte deras hängivenhet och kompetens inom sina respektive områden, utan hur uppenbart det är att dessa lärda forskare även har ett liv utanför sin forskning. Brian Schmidt visar upp sin vingård i Australien, Saul Perlmutter citerar Tomas Tranströmer i sitt tal, Jules Hoffman glänser med sin vinprovartalang och Dan Shechtman berättar hur hans yrkesval berodde på Jules Vernes.

Sverige är ett ingenjörssamhälle där vi gärna delar upp samhället i sektorer. En ingenjör är en ingenjör, en kulturvetare är en kulturvetare och sällan mötas de tu. Även vårt utbildningssystem bygger på samma devis. Vill du bli jurist är det juridik du ska läsa så fort du har lämnat gymnasiet, gärna redan innan om så är möjligt.

I landet med de många nobelpristagarna har man ett helt annat system. Där förväntas alla först läsa något helt annat några år. Ämnen som är bildande men kanske inte utbildande. Först därefter tar själva utbildningen vid. Detta resulterar naturligtvis i många dyra år av studier, men också en kunskapsbredd, bildningsnivå och därmed forskningsnivå som vi i Sverige aldrig kan mäta oss med.

Tyvärr är det nog som det är med detta och vi svenskar får nöja oss med att slå oss på bröstet i andra sammanhang. Miljömedvetenhet till exempel.