Betraktelser

På fiket där jag tillbringar min tid medan Lilla O är på gymnastik, utspelas ett tonårsdrama som hade hävdat sig väl på en av de där amerikanska kanalerna min yngsta dotter gärna tittar på. Det rör sig inte om några höga röster eller stora gester, tvärtom. Hade jag inte suttit ensam och uttråkad hade jag aldrig noterat  dramatiken.

En flicka i övre tonåren sitter bredvid mig, med bara ett bor emellan. Hela hennes väsen utstrålar övergivenhet och smärta. Snett mittemot oss sitter ett gäng med fyra ungdomar i samma ålder. Efter en stund går den övergivna flickan fram till de fyra vännerna och säger något mycket kort och lämnar därefter lokalen. Efter henne rusar den blonda flickan i sällskapet.

Långt senare kommer de båda tillbaka och den sorgsna säger något med tårarna rinnande efter kinderna. Hon slår sig ner i sällskapet men säger inte mycket. De fyra vännerna ger henne inte någon uppmärksamhet alls. Jag skulle nästan säga att de nonchalerar henne.

Ytterligare en stund senare reser sig den sorgsna upp för att gå. Då får hon till min glädje en kram av de fyra vännerna innan hon återigen lämnar lokalen. Denna gång för gott och under trevligare omständigheter.

Jag kan inte låta bli att undra. Hade hon betett sig illa? Var en i sällskapet hennes före detta pojkvän som hon bedragit? Eller hade det bara tagit slut och hon var ett jobbigt ex?

Varför jag överhuvudtaget ägnar tid åt att försöka återskapa en händelse utifrån dessa lösa fragment vet jag inte, men jag kan inte låta bli.