När vi lämnar Anstruther för att bege oss nordväst in i landet är det min tur att köra bilen. Någon rättvisa ska det naturligtvis vara och planen är att jag ska vara den som ensam kör bilen till flygplatsen på söndagen, så öva måste jag.
Första femton minuterna i bilen är helt fruktansvärda. Det känns ungefär som om bilen är en motorcykel med sidovagn. I en vänsterstyrd bil upplever jag det som om jag sitter ungefär i mitten, men i den här bilen sitter jag så långt till höger att jag tror att bilen skulle välta. Ungefär.
Som vanligt när jag är med om något obehagligt vill jag fly. Hela min kropp signalerar att jag ska stanna bilen, stänga av motorn och gå därifrån. Gärna gråta en skvätt också. Men det gör jag inte. Varken stannar bilen eller gråter. Envist kör jag på, tacksam över att det är lördag morgon och inte mycket trafik ute.
Efter tjugo minuter börjar mina axlar lämna öronen och jag kan luta mig tillbaka. Dagen efter när jag återigen sätter mig i bilen för att köra, går det som en dans. Så lång tid tar det att lära sig att köra i en högerstyrd bil på vänster sida. Med automat, bör kanske tilläggas.
No comments:
Post a Comment