Dagen efter

Jag vaknar innan klockan ringer med en obestämbar oro i magen och först efter några sekunder kommer jag på varför. Ungefär som när man vaknar efter att drabbats av en personlig tragedi och första stunden inbillar sig att allt bara är en dröm. Och helst bara vill ligga kvar i den tanken hela dagen utan att behöva konfronteras med sanningen.

En internationell tragedi kan ibland vara lättare att hantera än en personlig sådan, så jag kommer upp ur sängen. Vår morgon rullar därefter på lite tyngre än vanligt och efter att ha hunnit med morgonkaffe på Antoinette's, lämnat av maken vid tåget och dottern på skolan, möter jag upp en vän för att promenera till veckans yogapass.

När alla har kommit på plats i yogasalen med mattor, filtar och klossar, kommer vår yogainstruktör in med rödgråten blick. Utan att riktigt se på oss, ber hon oss att sätta oss på våra mattor och inleda klassen. Med sprucken röst berättar hon om den stora sorg hon känner och att vi alla kan ta tillfället i akt att söka styrka inifrån oss själva och från varandra.

I den tysta yogasalen, bestående av 15 kvinnor i olika åldrar, uppstår en känsla av kollektiv sorg som både smärtar och stärker. Många gråter öppet och även jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Statistiskt sett borde cirka 30 procent av deltagarna i klassen vara glada idag, men min känsla är att församlingen inte är representativ för populationen i våra Rivertowns.

Innan den avslutande meditationen på den för övrigt mycket intensiva yogaklassen, uppmanar instruktören oss till några minuters kontemplation där vi med stängda ögon, högt kan uttrycka ord som gestaltar vad vi känner. Ord som Love, Peace, Grateful, Strength studsar i rummet och för en tillknäppt svensk är hela upplevelsen surrealistisk men fantastisk på samma gång.

Under promenaden hem börjar det regna och efter flera dagar av solsken känns det som om även våra högre makter gråter idag.