Formalitet

I jobbet har jag ganska mycket kontakt med det tyska språket. Min egen tyska är sedan länge bortglömd, men så mycket förstår jag att de alltid kallar varandra vid efternamn när de pratar sitt modersmål. Trots att de kan kalla varandra vid förnamn då vi alla pratar engelska. Mycket märkligt kan tyckas, vilket jag också har påtalat. Förklaringen är språket har jag fått höra. Det går inte att i tyska språket komma runt denna formalitet.

Vid de tillfällena är jag glad att vi har lagt bort titlarna för länge sedan i svenska språket, men det händer att jag faktiskt saknar dem. Det finns tillfällen då ett förnamn känns för personligt, vilket skapar ett tomrum. Inget annat alternativ finns än att inte använda något tilltal överhuvudtaget.

Ett affärsmöte kan vara ett sådant tillfälle. Det kan kännas alltför familjärt att vid första mötet tilltala någon vid förnamn och det finns situationer när ett tilltal behövs. Till exempel vid en direkt fråga.

Ett annat sådant tillfälle slog mig förra helgen. Sonen var här hemma med fyra kompisar, varav jag inte har träffat två av dem speciellt många gånger. Om de hade behövt vända sig till mig med en fråga och jag inte hade uppfattat tilltalet, är jag övertygad om att de hade känt sig obekväma med att kalla mig vid förnamn. I USA är det självklart att tilltala kompisarnas föräldrar med Mr och Mrs de första gångerna, vilket faktiskt möjliggör en kontakt.

Dessa två exempel visar att vår informalitet ibland kan skapa ett avstånd istället för närhet. Men om alternativet hade varit att vara lika formella som tyskarna, lever jag nog hellre med detta vakuum.