Föräldrar förr och nu

Häromdagen läste jag en krönika om föräldrar förr och nu. Med förr avsågs tiden för cirka 30-40 år sedan, alltså då jag själv var barn. Författaren tillbringade liksom jag sina unga år i stallet och precis som jag åkte hon både buss och gick långa promenader för att komma dit. Någon gång fick jag skjuts på helgen och det var ren och skär lyx. Alla vet hur det ser ut i dag så det behöver jag inte skriva något om.

Samma dag som jag läste detta var jag i lekparken med Lilla O och hennes kompis. När jag iakttog pappornas omsorg och uppmärksamhet mot sina små skyddslingar blev hela bilden klar. Plötsligt såg jag sambandet mellan dagens föräldrars totala fokus på sina barn och pappornas intåg i hemmet.

Förr var barnen något mammorna tog hand om, möjligtvis med hjälp av andra kvinnor såsom farmödrar och mormödrar. Barnen hamnade därmed i samma betydelsefack som kvinnorna -  inte speciellt viktiga jämfört med männen.

Annat är det nu när männen ska vara med och ta hand om barnen. Vips höjs statusen på barnen till nästan samma nivå som männen själva. Nu är det inte barn vi har i våra hem längre utan investeringsprojekt som måste hanteras med stor respekt och varsamhet. I vår tid av jämlikhet är det självklart inte bara papporna som behandlar barnen som ömtåliga fabergéägg utan även mammorna har numera tack och lov insett sitt eget värde och därmed även höjt barnens värde.

Naturligtvis är jag inte emot att barnen behandlas med respekt och varsamhet, men ibland tycker jag att det har gått lite långt. Barn mår bra av att utmanas, ta ansvar och känna krav. De klarar motgångar och uppförsbackar. Vi gör dem inte alltid en tjänst när vi sätter dem på en piedestal.