Så fort någon av oss föräldrar är borta över natten ockuperar Lilla O den tomma sidan av dubbelsängen. Jag antar att det är en vink att hon känner sig lite ensam i sitt eget rum. Ärligt talat är det inte många nätter hon sover i sin egen säng hela natten även när vi båda är hemma heller. Vid nio års ålder är det fortfarande fler nätter i vår säng än i sin egen.
Man kan tycka att en nioåring ska klara av att sova i sin egen säng, men å andra sidan vem har bestämt att det ska vara så? Andra halvan av 1900-talet måste vara första gången i människans långa historia som det är mer regel än undantag att barn ska sova i egna sängar i egna rum. I alla fall i västvärlden. I övriga delar av världen antar jag att man fortfarande sover fler i både samma rum som säng.
Trots att jag själv tycker att det är skönast när barnen sover i sina egna sängar, kan jag inse att det nog inte är helt naturligt. Vi är flockdjur och behöver varandra för att söka trygghet och värme. I alla fall för att somna. När jag väl sover är jag alldeles för varm och klaustrofobisk för att ha någon alltför nära.
No comments:
Post a Comment