Avundsvärd

Ibland anser jag mig själv vara en avundsvärd person. När jag promenerar ner till stationen en molnig, men annars skön, novembermorgon för att ta tåget in till Manhattan och fika med mina vänner, då infinner sig den känslan. Trots att det är november är det 15 grader ute och totalt vindstilla. 

Marken är full av löv i alla höstens färger, men lika mycket tycks sitta kvar på träden. Hela Dobbs Ferry sprakar av färger.

Känslan förstärks ytterligare när vi tar tunnelbanan ner till Spring Street och kulminerar inne på Balthazar när vi beställer in kaffe- och terunda nummer två, bara för att det regnar ute. Vi övervägde om det var OK att beställa in vin klockan 11 på förmiddagen, men vårt svenska förnuft tog överhanden. Nästa gång tror jag att vi lämnar förnuftet hemma.

Även på eftermiddagen när jag klockan två hämtade Olivia vid bussen och vi gick ut och sopade löv, bara för syns skull, kom känslan tillbaka. Vi behöver inte sopa löven, det gör trädgårdsmästarna med sina lövblåsarmaskiner. Men Olivia ville så gärna och det var skönt väder ute, så varför inte?

Det är inte dumt att vara avundsvärd ibland.