Tåget och tunnelbanan känns numera nästan lika hemma som Stockholms bussar. Jag har till och med slutat att intensivt studera alla människor omkring mig. I början var jag faschinerad över individualismen hos alla resenärerna, speciellt på tunnelbanan. Alla olika nationaliteter, stilar, personligheter och utstyrslar. Ett tag brukade jag räkna antal blå ögon i tunnelbanevagnarna. Jag fängslades av att helt plötsligt vara i minoritet.
På kvällen var det dags för ytterligare ett möte med DFSF. Jag är fortfarande lika bortkollrad som förut, men nu har jag i alla fall fått arbetsuppgifter och en samarbetspartner. Får se hur det går.
Sagt av Olivia vid middagsbordet: "När jag vaknar på natten och inte kan somna om, då kommer jag till er för att få kärlek."
No comments:
Post a Comment