Födelsedagsmiddag

Efter en lång och kall vår har vi, lagom till helgen, tillfällig värmebölja i Dobbs Ferry, med 27 graders värme och sol. Plötsligt har alla träd blommat ut i såväl prunkande grönska som flor och vi får en föraning om den annalkande tropiska sommaren.

Lilla O:s födelsedag ockuperades av dansträning och läxläsning varför vi har planerat att fira födelsedagen lördag kväll istället med middag på Manhattan. I sista minuten hittar vi dessutom biljetter till New York City Ballet som för närvarande har Here/Now Festival, en hyllning till kompaniets koreografer de senaste 30 åren.

Vi börjar kvällen med middag på Red Farm på Upper West Side. Ett ställe vi ofta besöker om vi inte har andra förslag. God mat och ej bokningsbart, vilket innebär att man får bord bara man är ute i god tid. En annan specialitet är fantasifulla och läckra drinkar.

När middagen är avslutad promenerar vi tolv kvarter söderut till Lincoln Center. Kvällsluften är ljummen och människorna yrvakna efter att så hastigt och lustigt väckts ur sitt vinteride. På David H Koch Theater serveras vi fyra korta baletter av Christopher Wheeldon. Inte det mest inspirerande jag har sett, men underhållande och aptitligt.

Morgonstress

Morgonstress är universellt och troligen även tidlöst. Hos oss har vi två olika tider att förhålla oss till, Lilla O:s skola som börjar 8:43 och mitt tåg som går 8:09 (endast tisdagar och onsdagar). Däremellan ska vi klämma in vårt morgonkaffe på Antoinette's. Maken åker vanligtvis bil till jobbet och är lite mer flexibel.

Lyckas vi komma iväg före 7:33 sparar vi in nästan fem minuters bilresa eftersom vi då lyckas hamna före istället för efter skolbussen. Att hamna bakom en skolbuss innebär att behöva stanna var 100:e meter och vänta tills alla barn har klivit på, eller av om det är eftermiddag. Inga bilar får åka förbi en skolbuss i någon riktning. Allt för barnens säkerhet.

Allra mest stressad var nog mannen på Grand Central härom morgonen som valde att springa uppför rulltrappan som gick nedåt istället för att köa i den knökfulla stillastående rulltrappan. Han klarade det galant med halva Grand Central som åskådare.

Twin Peaks

Det finns många sätt att bonda med sina barn och de varierar också över åren. För Lilla O och mig är det TV-serier som gäller för närvarande. Länge har Once Upon a Time varit i fokus (vi är på säsong 6 vilket säger en del), men på sistone har Lilla O dragit in mig i Riverdale. En serie som baseras på Archie Comics, eller Acke som vi sa på min tid.

Mycket i serien Riverdale har fått mig att tänka på Twin Peaks, inte minst Mädchen Amick som spelade Shelly i Twin Peaks men nu har blivit medelålders och spelar mamma till Betty. I år är det 27 år sedan som Twin Peaks sändes i Sverige första gången och för min egen del har nog få TV-serier givit lika långvarigt positivt intryck.

Allt detta har gjort Lilla O nyfiken på den gamla klassikern och vi har nu hittat en ny serie att följa tillsammans. Än så länge har vi klarat av första avsnittet, en pilot på 1,5  timme, och vi är helt enade om att fortsätta titta. Jag minns inte varenda karaktär, men allt eftersom de dyker i rutan väcks minnen till liv. Kvalitetsmässigt står den sig bra, även om tempot och färgerna är annorlunda mot dagens serier.

Lämpligt nog har Mark Frost och David Lynch gjort en tredje säsong som har premiär den 21 maj i år där många av de ursprungliga skådespelarna dyker upp. I alla fall här i USA finns Twin Peaks på Netflix, så det är bara att sätta igång och fräscha upp minnet innan nästa säsong kommer.

French Honor Society

Som jag har skrivit om tidigare tycker den amerikanska skolan om att premiera ambitiösa och duktiga elever. Hur många varianter på belöningar det finns vet jag inte, men Lilla O är sedan tidigare med i National Junior Honor Society och nu är det även dags för French Honor Society. Precis som för National Junior Honor Society sker invigning med pompa och ståt inför föräldrar, vänner och rektor.

I Lilla O:s franskaklass är cirka 16 av 22 barn med i French Honor Society så någon exklusiv klubb är det inte. Frågan är väl snarare varför man har en klubb överhuvudtaget i skolan som exkluderar sex barn? Proportionerna ser inte riktigt likadana ut i klasserna för italienska och spanska och en snabbtitt på eleverna i de olika klasserna indikerar att studiemotiverade elever tenderar att välja franska. Vilket kan vara en, om än skral, förklaring.

Ceremonin blandades upp av musik, två pojkar som spelade piano och en pojke på cello. Varför endast pojkar framförde musik vet jag inte. Troligen för att flickorna har kommit längre i utvecklingen och tycker att det är fånigt att spela på en ceremoni som denna.


Det som slår mig är hur många begåvade musiker som finns i den grupp av 58 elever som befinner sig på scenen (franska, italienska och spanska har gemensam Induction Ceremony). Förutom de tre som uppträder, känner jag ytterligare minst sex elever i gruppen som skulle kunna ha uppträtt med cello, piano, violin eller sång med den äran. Och då känner jag inte så många barn på skolan.

Ofta pratar vi om den kommunala musikskolans värde för det svenska musikundret. Men det är nog ett minne blott. I jämförelse med en välsituerad public school i Westchester, står den sig slätt.

Nystart

Efter mer än fyra månaders uppehåll tänker jag göra ett nytt försök. Pausen var inte planerad och inte heller nystarten så vi får ser hur det går. Mitt minne är dåligt och mina inlägg fungerar som en extern hårddisk där jag kan förvara händelser och tankar varför jag bör skriva oavsett om någon läser eller ej.

Stay tuned.

Ständigt återkommande ämne

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår middag på stan i fredags då vi också letade julstämning runt Rockefeller Center och hittade ett frieri mitt på isen. Men livet rullar på och nya saker poppar upp som känns viktigare. Som till exempel vem som har rätt att vara Lucia.

I Sverige har det diskuterats mycket Trump under hösten och många har förfasats över amerikanernas dumhet och ignorans som väljer en okontrollerbar skarpladdad pistol till president. Självklart håller jag med om allt detta, men lite självkritik kanske också kan vara på sin plats?

Mitt Facebookflöde har under en veckas tid totaldominerats av en enda sak, nämligen vem som kan vara Lucia. Det är är för all del inget nytt. Varje december återkommer diskussionen i varierande former. Ibland är det en skola som gör ett övertramp och ibland är det en annons som drabbas av näthat.

Försök förklara det här för en utlänning: I december finns ingen större fråga i Sverige än huruvida endast blonda kvinnor har rätt att vara Lucia eller inte. "What? Vem är Lucia? Ett italiensk helgon? Men ni är väl protestanter? Varför ska ett italienskt helgon vara blont? Och vad gör hon i Sverige i december? Jag trodde förresten att Sverige var ett sekulariserat land?"

Genom att börja svara på dessa frågor, inser man hur galen diskussionen är. Det finns ingen rim och reson i varför vi firar Lucia som vi gör och därför finns det heller inga regler. Bara genom att diskussionen florerar som den gör - varje år - visar att Sverige har sitt alldeles eget Rust Belt.

Thanksgiving

Ibland får jag frågan om vi firar Thanksgiving i Sverige, vilket kan tyckas vara en mycket oinitierad fråga. Varför skulle Sverige uppmärksamma pilgrimernas ankomst till Amerika? Å andra sidan tycks vi svenskar älska amerikanska traditioner oavsett ursprung så det kanske bara är en tidsfråga.

I vilket fall är högtiden ett trevlig inslag i en annars ganska tråkig månad. Två dagars extra ledighet ofta tillsammans med familj och vänner. Dessutom är fokus på tacksamhet, inte på presenter, vilket faktiskt gör Thanksgiving till en mer religös högtid än julen, trots att det är tvärtom.

Själv hade jag alla möjligheter att känna tacksamhet över Thanksgiving. Vi var fyra av fem familjemedlemmar samlade över helgen, vi fick träffa kära vänner från Los Angeles, möta nya bekantskaper på det årliga Left over Partyt, utforska Storm King Art Center tillsammans med svenska vänner från grannstaden samt bowla med amerikanska vänner från Dobbs Ferry.

Kort sagt är jag mycket tacksam över alla vänner vi har omkring oss, trots att vi bara har bott här i 1,5 år. Jag är också tacksam över att jag lever i en tid där jag kan bo 600 mil från mina barn men ändå ha möjlighet att träffa dem flera gånger per år.