Nybroplan

Jag står på Nybroplan med näsan mot Dramaten i väntan på att det ska bli grön gubbe. Bredvid mig hör jag hur en pappa med hög och tydlig röst skanderar till sina två små barn "Det där är Operan förstår ni, där sjunger och dansar dom". Både jag och den äldre damen vid min sida tittar lite förvånat på den tvärsäkre pappan, men ingen av oss bryr oss om att rätta honom. Barnen är ändå för små för att senare komma ihåg den felaktiga informationen.

Ett par minuter senare står jag på Dramatens trappa och väntar på min lunchdate. Jag bestämmer mig för att inte ta upp telefonen och läsa mail. Inte heller ska jag stå och spana efter mitt sällskap. Jag ska bara stå och betrakta min omgivning.

Då ser jag dem, tomtarna i trädet mitt på Nybroplan. Varför de hänger de där och vem som har pyntat just den almen med tomtehuvuden vet jag inte. Det är inte ens speciellt dekorativt, i alla fall inte från min vinkel. Därefter noterar jag att ett av träden har alla sina löv kvar. Trots att det ser ut att vara samma sort som de intill.

Efter ett par minuter av stilla betraktelser kommer mitt sällskap och jag får lämna mitt observerande tillstånd för att åter kliva in i yrkesrollen.

Skridskor på vatten

Bara för att mannen hade köpt nya skridskor på lördagen skulle vi inleda söndagen med skridskoåkning i Vasaparken. Att det var tio plusgrader, regn och blåst ute stoppade inte familjen Paulsson. Har man en plan ska man hålla sig till den oavsett vad.

Det centimetertjocka lagret av vatten på isen och de gröna resterna av konstgräs som stack fram här och där satte däremot stopp för mig. Jag såg framför mig hur jag skulle halka omkull på mina oslipade skridskor och hamna i en gigantisk vattensamling.

Två i familjen hindrades dock inte av vattenmassorna utan slirade omkring i pölarna. Lilla O hade fått instruktionen att snabbt komma på fötterna igen om hon skulle ramla, vilket hon ofta gör. Aldrig har någon farit upp så snabbt de gånger hon ramlade. Det var som om hon hade skumgummi på rumpan.

City after work

Tre saker saknar vi från Silverdal, våra grannar, de after works vi hade med våra grannar och bardisken i köket där vi hängde när vi hade after works. För att råda bot på de två första hade vi bjudit in våra två närmaste före detta grannar på en city after work. Bardisken kan vi inte göra så mycket åt, den finns inte i vårt nya kök och bör inte finnas där heller.

Man kan tro att en after work är något som börjar efter jobbet och slutar i lagom tid innan middagen, men på vår gamla gata är det mycket mer än så. Det börjar i lagom tid efter jobbet och håller på så länge gästerna orkar. Med andra ord är after work bara en omkrivning av "kom över och häng med oss på fredag, mat blir det men ingen sittande middag".

Det är befriande att umgås utan att bjuda på middag. Den här gången stekte vi olika korvar från Taylor & Jones som vi skivade upp i portionsbitar och serverade med bröd från Brunkebergs Bageri. Vi blev inte proppmätta, men den värsta hungern stillades. Lite förberedelser krävs, ingen avancerad servering och enkelt att ta hand om efteråt.

Downton Abbey igen

Precis när jag tänkte tanken att nu har de börjat upprepa sig - andra säsongen blir nog inte lika bra som den första, då vänder det.

Vilken fantastisk TV-serie Downton Abbey är.

Den där eken

Den ståtliga eken på Oxenstiernsgatan har egentligen fått sin beskärda del av uppmärksamhet i media, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över fenomenet. Varför blir vi i väst så engagerade när det kommer till flodhästungar, almar, paddor och ekar? Är det ett substitut för verkliga problem såsom svält, fattigdom och krig?

Jag kan inte bestämma mig var jag befinner mig i frågan. Lite skrattretande är det att det är just eken utanför TV-huset som ockuperas med tanke på Svt-medarbetarnas rykte som gamla Tältprojektanhängare. Samtidigt gnager minnena från Redwoodskogarna i bakhuvudet. Där människan på mindre än 150 år lyckades utplåna 96 procent av träden. Träd som vuxit i mer än tusen år.

Det kanske ändå är viktigare att bevaka naturen än människorna? Människor kommer ändå och går, det är faktiskt naturen som ska bestå.

Avtackning

En osannolik epok har gått i graven, om inte med pompa och ståt så åtminstone med ett par glas champagne. Efter sex händelserika år har min karriär som delägare i den fantastiska travhästen Hästen fått ett stillsamt slut. Jag kan inte säga att jag har blivit rik på kuppen, men jag har i alla fall inte blivit fattigare, vilket i hästägarsammanhang är mycket ovanligt.

Efter flera lyckosamma år i Frankrike får vår häst nu pensionera sig på en sandstrand i Normandie. Inte är så tokig sista anhalt för en häst. Jag skulle nog kunna tänka mig alternativet jag med, den dag det är dags.

Som avslutning på en tid av spännande upp- och nedgångar hade den brokigaste av samlingar en sista gemensam middag förra veckan på en restaurang med det passande namnet Volt. Det var inte utan vemod vi skålade en sista gång för vår springare som har tillfört en extra krydda till vår tillvaro.

Hoppas att du får skrota länge bland sanddynorna, vår kära lilla häst.

Snö

En gång i veckan hämtar vår sydafrikanska barnflicka Lilla O från fritids. Tack vare henne pratar vår lilla dotter fortfarande flytande engelska, något som annars skulle vara länge sedan glömt. Som extra bonus utstrålar vår barnflicka så mycket glädje och energi att det är en ren injektion för oss alla att ha henne i vår närhet.

I går fick vi även träffa vår barnflickas syster som är här på besök en månad. Även hon utstrålade samma kraft som sin syster. Detta är första gången som systern är så här långt norrut och endast en gång i sitt liv har hon träffat på snö -  i bergen i norra Sydafrika.

Tyvärr ser utsikterna för snö små ut här i Stockholm närmaste veckan men hemresan sker först nästa fredag så än finns chansen. Om man tar sig till Sverige i mörka november från sommarens Sydafrika bör belöningen vara lite snö. Jag håller därför tummarna för lite kallare väder framöver.