Skåne

Första vardagen på vår semester flög Magnus till Stockholm för att ta hand om vår husförsäljning.   Tyvärr missade han därför veckans paddling i Lödde Å. För mig innebar det att jag var tvungen att kliva fram och agera styrman i kanoten, istället för att glassa i fören.   Varför gör jag och många andra kvinnor så? Om vi inte absolut behöver avstår vi från att sätta upp tältet, tända grillen, styra kanoten och öppna champagneflaskan.   Är vi lata eller vill vi att våra män ska framstå som mer manliga? Så svårt är det ju inte, när man måste.

Midsommardag

Midsommardagen ska vara en dag för återhämtning och reflektion. En dag för hängmattan, kaffe i bersån och Sommar i P1. Eftersom vi just nu lever mitt i kaoset, blev det inget av detta på vår Midsommardag.

Istället var det dags att ta itu med de sista detaljerna i vårt hus, som snart inte längre är vårt, packa inför en semestervecka i Skåne och sist men inte minst påbörja vår resa mot nämnda mål.

Stora projektet i huset var att montera fast vår Packline på taket av bilen. Inte i första hand för att vi behövde en Packline på vår resa, utan för att vi inte har någon annan stans att ha den. Nu anpassades packningen därefter, vilket gjorde extrautrymmet på taket oumbärligt. Hur länge denna takbox ska befinna sig på taket efter vår hemkomst, i brist på annat, vågar jag inte tänka på.

Klockan 14.20 kunde vi starta vår resa söderut, villket måste betraktas som godkänt. För att underlätta resan hade vi på förhand beslutat oss för att stanna till på vägen. Förra gången utforskade vi Tranås på vår resa ner till Skåne, denna gång beslutade vi oss för Jönköping. En stad de flesta har passerat någon gång, men väldigt få faktiskt har besökt.

Tack vare den utomordentliga restaurangen Studion blev vårt besök i denna smålänska stad, mycket angenämt. Små utflykter till oväntade mål förgyller vardagen.

Återuppstånden

Så är jag tillbaka där allt började. Under mitt eget fulla namn har jag nu tänkt fortsätta skrivandet.

Den här våren har jag fått allt svårare att veta vem jag ska adressera mitt skrivande till. Tidigare har jag alltid haft min mamma i åtanke när jag har skrivit. Hon kommer att fortsätta att finnas i bakhuvudet när jag skriver, men samtidigt behöver jag någon ytterligare att adressera mina tankar till.

Ärligt talat vet jag inte om jag kommer att ha något att skriva om framöver, men å andra sidan stärks mina sinnen av vetskapen att jag då och då ska formulera ett inlägg. Mycket om och men blev det nu, men huvudsaken är att jag är uppe i sadeln igen.

Måste bara tillägga att PC är totalt värdelöst för en bloggskrivare. Publish Post-knappen fungerar ju inte. Snälla, kan jag få en ny dator snart....

I Sverige

Livet fortsätter...

http://ettlivifororten.blogspot.com/

Avslut

Vår flytt tillbaka till Sverige har gått som smort. Inga problem med tullen, flyttlasset kom när det skulle och vi behövde inte bo i flyttröran. Nu bor vi i och för sig i en flyttröra. Vi har nämligen fler saker än förvaringsutrymmen. Tids nog ska vi nog få ordning på det också.

Det är intressant att se hur våra olika personligheter speglas i hur vi packar upp. Magnus är mycket fokuserad och metodisk. En kartong, ett hörn och ett rum i taget. Jag packar upp tre kartonger på en gång. Lite här och lite där beroende på var jag befinner mig i rummet. Mitt sätt kan verka lite rörigt om man dyker in i det mitt i, men i slutändan är resultatet nästan detsamma.

Detta kommer att bli mitt sista inlägg på ett tag. Så småningom kanske jag får något nytt intressant att skriva om och återupptar denna blogg. Eller kanske jag börjar på en ny, helt annan, mer anonym.

Stort tack till er alla som har orkat läsa mina inlägg och stort tack för alla uppmuntrande ord. De har betytt enormt mycket för mig.

Förortsliv

Nu har vi bott i vår nya förort i fyra dagar. Inte i vårt hus, men i ett likadant hus cirka 50 meter bort på samma gata. Skillnaden mot Dobbs Ferry är lika stor som skillnaden mellan ICA och en Farmers Market. Dobbs Ferry är prunkande grönt som en djungel, husen varierar i storlek och årgång, tomterna är stora och människorna är av olika åldrar, religion och inkomstklass. Här är tomterna små, husen snarlika om inte exakta och människorna i samma ålder, inkomstklass och har sannolikt samma religion (ingen här pratar i och för sig om religion).

Det är svårt att inte trivas i en välordnad förort som detta. Olivia har redan hittat kompisar på gatan och de kan springa omkring fritt på den stora allmänningen. Vi har många vänner sedan tidigare inom gångavstånd och de nya grannarna är alla lätta att lära känna. Allt detta visste vi sedan tidigare. Aldrig har jag tvivlat på att det är så här det är att bo i en välburen villaförort.

Vad jag vet att jag kommer att sakna är samma sak som jag saknade i Dobbs Ferry - gatulivet, diversifieringen, möjligheten att kunna gå eller cykla var man än ska och allra främst intensiteten och tempot. Men var sak har sin tid och just nu är vi här och kommer sannolikt att trivas bra med det.

Tullverket

Vi landar på Arlanda på utsatt tid och tar oss snabbt genom passkontroll och tull. Det första vi gör är att plocka ut ytterligare en hyrbil och åker därefter till vår nya gata i Silverdal. Inte för att vi ska flytta in än, utan för att vi ska få bo hos några vänner på samma gata. De ska på semester och vi ska låna deras hus. Känns konstigt att passera vårt nya hus, men bo i ett annat likadant, bara några hus bort.

Efter en kopp kaffe för att piggna till åker vi vidare till tullen. Magnus berömda MC ska nu tillbaka till Sverige och detta kräver extra pappersexcercis hos tullen. Tullverket ligger i Frihamnen och det ser ut som ett gammal postkontor med tre luckor där man får framföra sitt ärende. Där är ingen kö, utan Magnus får tillträde till en av luckorna omedelbart. Den uniformsklädda mannen på andra sidan luckan är kompetent, trevlig och tillmötesgående. Exakt 30 minuter tar det för Magnus att få de papper som ska göra det möjligt att få hem sin MC. Samma arbete som i USA tog nio månader. Det känns som om vi har gjort ett besök i Kamomilla stad. Kan det vara så här smidigt och enkelt?

Senare på dagen var det dags för ett besök på Skatteverket. Där kändes det som om vi återigen var tillbaka i USA. Differentierat klientel och långa köer. När vi väl kom fram till vår handledare var vi dock tillbaka till Sverige. Inregistreringen gick rekordsnabbt. Några knapptryckningar från handledarens sida samt den tid det tog att kopiera våra pass, sedan var vi klara. Jag antar att denna process är betydligt mer komplicerad om man inte har personnummer och svenskt pass. Nu är vi i alla fall återigen inskrivna i Sverige, vilket är en förutsättning för att vi ska få förtulla våra saker.

På tisdag får vi tillträde till vårt hus och förhoppningsvis behöver vi inte vänta alltför länge på vårt bohag. Just nu känns det hoppfullt.