Jäktig morgon

Behagligt utsövd slår jag upp ögonen för att i samma sekund förskräckt sträcka mig efter klockan. Ljuset utanför fönstret avslöjar obarmhärtigt att jag har sovit alldeles för länge, vilket visar sig vara helt riktigt. Jag har glömt att ställa klockan och har njutningsfullt sovit ända fram till tjugo i åtta. Mer än en och halv timme längre än jag brukar. Jag som aldrig lyckas sova längre än sju ens på helgerna.

Bestört rusar jag in till Lilla O som högst omedveten snusar angenämt i sin säng. Vi konstaterar att vi har 40 minuter på oss att göra oss i ordning, vilket inte är så tokigt trots allt. Efter att ha stressat igenom alla nödvändiga moment (håret får tvättas nästa dag i stället) sätter vi oss i bilen exakt 40 minuter efter mitt plötsliga uppvaknande.

Jag släpper av Lilla O vid skolan i god tid innan skolstart och beger mig till polisstationen för att köpa ett tillfälligt parkeringstillstånd. För att göra livet lite mer komplicerat får man inte parkera bilen vid tåget utan särskilt parkeringstillstånd. Dessa kan köpas årsvis eller dag för dag, om man som jag vanligtvis inte tar bilen till tåget.

När jag närmar mig tågstationen inser jag att min sena morgon börjar ta ut sin rätt och klockan är lite för mycket. Naturligtvis är närmaste parkeringsplats långt ifrån perrongen och samtidigt som jag hoppar ur bilen hör jag tåget närma sig stationen. Jag sliter åt mig väskan och genomför mitt snabbaste 100-meterslopp någonsin, vilket sanningen att säga inte är särskilt snabbt. Precis när jag kliver upp på perrongen stängs dörrarna till tåget och jag suckar högljutt. Ut ur en ruta mitt i tåget, tittar en uniformsklädd man och frågar om jag ska med tåget. Yes, please pressar jag fram mellan flåsningarna och kliver tacksamt ombord. Slutet gott, allting gott.

Vardag

Efter ett långt sommarlov har skola och dans kommit igång med besked för Lilla O. Med följden att mitt jobb som privatchaufför också har satt igång. Tre till fyra gånger i veckan kommer jag att köra de tio kilometrarna mellan Dobbs Ferry och Sleepy Hollow, ibland två gånger fram och tillbaka.

Men jisses, ungen är 13 år, kan hon inte ta sig fram på egen hand, tänker alla nu. Och jag tänker detsamma. Men så gör man inte här. Bussar och tåg finns, men buss är inte socialt accepterat för vita överklassbarn och tåg är alldeles för ineffektivt. Därför kör vi mammor för glatta livet omkring med våra tonåriga barn. Samkörning existerar, men det är ibland mer omständligt än behjälpligt.

Själv cyklade jag gladeligen sex kilometer i vardera riktningen till stallet varje dag, ibland två gånger om dag. Med risk för att låta som en av de fyra i Four Yorkshiremen. Vilket föranledde oss två här hemma (Maken är på resa) att titta på Monty Python-sketcher istället för att leta tidningsartiklar till skolan. Dessa britter var helt okända för Lilla O, men hon blev förvånansvärt förtjust. Kanske dags att damma av Life of Brian och The Meaning of Life?

Studiebesök

Kontoret där jag jobbar ligger i västra Soho, vilket innebär att jag tar shuttle från Grand Central till Times Square och vidare med 1:ans tunnelbana till Houston Street.  Maken arbetar fyra dagar av fem i Queens och en dag i Empire State Building på Manhattan. 

I veckan hade jag ett möte klockan 10 i Midtown samtidigt som Maken hade sin dag på kontoret i stan, vilket gav mig ett tillfälle att komma på studiebesök i Empire State Building. När Lilla O besöker pappas kontor blir hon ärad med ett besök till högsta våningen. Mitt besök var mer spontant och jag fick nöja mig med 32:a våningen, vilket är förvånansvärt långt ner i byggnaden men ändå med makalös utsikt. 

Under mitt korta besök hinner jag även med att delta i obligatoriska Stretch & Flex. En daglig aktivitet på samtliga Skanskas alla arbetsplatser. Inte alls en dum idé och jag är imponerad över hur en så mansdominerad arbetsplats lyckas genomföra den. Fem minuters gemensamt stretchande i korridoren, inget märkvärdigt alls, men troligen för många den enda stretch de får. 

24 timmar

Vi har precis hunnit hem och packat upp när det är dags att packa igen. Denna gång ska vi dock bara vara borta i ett dygn och inte alla på samma ställe. Jag och Maken ska tillbringa ett dygn i stan på hotell tillsammans med vänner från Sverige och Lilla O ska sova hos våra svenska vänner i Sleepy Hollow.

Eftersom vi som vanligt har bokat sent fanns inte rum på samma hotell som våra vänner, men i alla fall i samma kvarter. Klockan 11 på förmiddagen har vi hunnit parkera bilen och lämpat av bagaget på vårt hotell innan vi möter upp våra vänner på deras hotell på 45:e gatan. 

Från Midtown beger vi oss alla fyra med tunnelbanan till Williamsburg i Brooklyn för helgens första aktivitet, Smorgasburg,  en veckovis återkommande restaurangernas dag på Brooklynvis. Alla hittar vi olika rätter bland stånden men tyvärr begränsas utbudet av långa köer på vissa ställen. Efter att ha uppvisat legitimation får vi även tillträde till områdets bar, så vi kan få i oss alkoholhaltiga drycker till maten.  

När mat och dryck är avklarat tar vi färjan söderut till Dumbo, där Brooklyn Bridge kopplar ihop Manhattan med Brooklyn. Vädret är helt perfekt, solen skiner och temperaturen har stannat på cirka 25 grader. Tillsammans med tusentals andra turister och bofasta promenerar vi till Manhattan via Brooklyn Bridge. Trots trängseln är det stråket alltid lika mäktigt.

Trötta efter dagens intryck återvänder vi till hotellet för att vila innan vi avslutar dagen med drinkar på Santina och middag på The Standard Grill i Meatpacking District. Kvällen slutar naturligtvis inte där utan vi hinner även utforska barlivet ytterligare i området. 

Dagen efter hinner vi med frukost tillsammans innan det är dags för oss att avsluta vår 24-timmars på Manhattan och återvända till förorten.

Surfside Beach

Efter två dagar på denna lilla pärla till ö, är det bara en sak som vi saknar - bra espressokaffe. Vår vana är att inta kaffe efter frukost, inte till, och gärna någon annanstans, typ på ett café. På två dagar har vi utforskat två olika caféer och blivit lika besvikna båda gångerna. Nu har vi beslutat att strunta i cafékaffet och ta vara på det som finns på vårt lilla Bed & Breakfast. 

Bortsett från att kaffet är blaskigt och att familjens humör av någon outgrundlig anledning inte var på topp under måndagen, har vi en perfekt semester. Under tisdagen (då humöret var betydligt bättre) tog vi bussen till södra sidan av ön, Surfside Beach. Utanför finns endast Atlanten och Golfströmmen med höga vågor och varmt vatten som följd. 

Vår inköpta Boogie Board fick stå oanvänd då vågorna bröts alldeles för sent för att vara åkbara. Däremot hade vi god användning av strandstolar, parasoll, strandtennisspel och tält som vi hade släpat med oss. En lyckad stranddag kräver mycket kånkande.  

När vi väl hade listat ut hur de enorma vågorna skulle bemästras, hade vi svårt att få Lilla O därifrån.

 

Nantucket

Färjan till Nantucket avgår från Hyannis, i hjärtat av Cape Cod, och tar en timme om man åker med snabbfärjan. Vi ska spendera fyra dagar på denna lilla ö som ligger rakt söder om Cape Cod och sydost om Martha's Vineyard.

Vi anländer till ön på söndag eftermiddag och möts av ett myller av folk i hamnen. Det är betydligt fler folk som åker härifrån än som kommer vilket känns hoppfullt för oss. Vi är klart mer lockade av låg- än högsäsong.

Allt i hamnen är så välpolerat och snyggt att vi först blir lite oroliga. Efter att ha promenerat några kvarter mot vårt Bed & Breakfast blir vi dock lugnade. Det är fantastiskt stilfullt och fint, men det finns också en själ. Samtliga hus har samma grå färg på fasaderna och tomterna svämmar över av stora, blommande hortensior.

Efter att ha checkat in i vårt minimala, men stilfulla rum, tar vi en promenad runt staden. Om man skulle illustrera ordet idyll skulle man kunna visa upp bilder på Nantuckets lilla stad. Bara små oberoende butiker med pittoreska små skyltar. Inga kedjor eller neonskyltar så långt ögat når.

På kvällen tar vi taxi till västra sidan av ön för att se när solen dyker ner i vattnet strax efter klockan 19.

Vänskap

När jag var yngre byggde en stor del av mitt välbefinnande på sociala kontakter. För att må bra behövde jag umgås med andra människor. Allteftersom åren går blir jag dock mer och mer osocial. Jag har idag inga problem att förstå min då 90-åriga mormors svar när jag frågade om hon hade någon att prata med på hemmet - "Vid min ålder är man så nöjd med att umgås bara med sig själv".

Torts min osociala utveckling beror en stor del av vår trivsel här i Dobbs Ferry på att vi har fantastiska vänner omkring oss, såväl svenska som amerikanska. När jag var tonåring trodde jag att de vänner man fick som ung var ens riktiga vänner och resten skulle bara bli bekanta. Vid 50 års ålder kan jag konstatera hur fel jag hade. Vänner kommer och går hela livet men de gör dem inte till sämre vänner för det.

En av mina närmaste vänner här i Dobbs Ferry har nu flyttat till Los Angeles med sin familj och jag saknar henne så mycket. Jag kan ibland ha svårt att komma amerikanska kvinnor riktigt nära. Om det är kulturen eller språket som är barriären vet jag inte, men ofta finns det en tunn distanserande hinna mellan mig och mina amerikanska väninnor. Så var det inte med min vän som nu har flyttat, vilket gjorde att jag värderade hennes vänskap extra mycket.

Nu står vi inför utmaningen att bibehålla vår vänskap genom sociala medier och sms, vilket alltid är en utmaning. En extra stor utmaning med nya vänner. Å andra sidan blir vi ganska sugna på att flytta till Los Angeles när vi ser alla bilder de skickar till oss som lockbete.