En dag på stranden

Äntligen kommer vi iväg till stranden, Lilla O och jag. Maken tillbringar helgen i Lund med 50-årsfest så honom får vi klara oss utan. Vi har planerat vår utflykt i detalj. Strandstolar har inhandlats, strandtält hämtats upp från källaren (trots att maken har konstaterat att det har försvunnit), matsäck har inhandlats och förberetts dagen innan.

Halv nio på lördagsmorgonen lämnar vi Dobbs Ferry och beger oss sydost, mot Jones Beach på Long Island. Resan tar cirka en timme med måttlig trafik och går via Bronx och Queens. Som jag har sagt tidigare känns det som om man spelar ett bilspel på riktigt när man kör på de sexfiliga vägarna i New York City. Det blir aldrig tråkigt, kan man säga om man vill vara snäll.

Vi anländer till stranden före 10 och har gott om utrymme att välja på. Ganska snabbt får vi tält och stolar på plats och kan bege oss ner i vattnet. Vågorna är som vanligt kraftiga men vattnet är varmt. Hela dagen varvar vi mellan vågorna, solstolarna, tältet och strandtennisen. Lilla O spenderar mer tid i vattnet än någon annanstans och trots att hon simmar bättre än jag, är jag rädd för att släppa henne ur sikte i början trots badvakterna.

Halv sex på kvällen packar vi in oss i bilen och återvänder hemåt. Vår hud stramar efter alla timmarna i solen och håret är kladdigt av salt och sand. Trots heldagen på stranden orkar Lilla O bege sig till en kompis efter att ha duschat av sig hemma för att sova borta. Själv pustar jag ut i soffan tillsammans med katterna och tittar på Obvious Child.

Krig och garderober

Via Facebook hamnar jag på npr.org där de visar en film med en liten pojke i Aleppo som precis har räddats ur ett bombat hus. Pojken är full av damm och blod men sitter alldeles tyst och stilla. Hans blick söker sig runt och man kan endast gissa vad som rör sig bakom hans neutrala uttryck. I bakgrunden hörs män ropa åt varandra medan räddningsarbetet fortsätter.

Berörd, tagen och vanmäktig stänger jag ner sidan och hamnar i stället på en sida med 6 enkla knep som kommer att få ordning på min garderob. Min frustration över krigets fasor och hopplöshet dämpas ögonblickligen vid åsynen av den perfekt organiserade garderoben. Som karameller i en godisaffär staplas cashmeretröjorna i vackra högar och skapar en perfekt harmoni.

Vilken makalös tur jag har i livet som kan välja var jag ska titta och inte behöver konfronteras med det fasansfulla om jag inte vill. Skrämmande är det också, hur lätt det är att välja att titta bort och glömma.

The Coney Island Cyclone

Sedan sommaren 1927 har hon ringlat sig över stranden på Coney Island som en gigantisk kinesisk drake - The Coney Island Cyclone. Köerna är obefintliga en måndag förmiddag i augusti och Lilla O och jag själv intar första vagnen med maken i vagnen bakom. Jämfört med dagens säkerhetsanordningar känns limpan vi fäller ner över våra knän som säkerhetsbältet i en radiobil.

Alla intar sina platser och personalen drar i den långa spaken bredvid rälsen som får vagnarna att tuffa iväg. Som vanligt börjar den snirkliga banan med en lång uppförsbacke och därefter tar det fart. Inte lika lång och hög som Balder, men vi blir ändå rejält omtumlade efter den 800 meter långa banan. Vagnarnas enkelhet bidrar till den skräckblandade förtjusningen när vi far fram och tillbaka i karossen.

Rejält omskakade kommer vi tillbaka där vi startade och tittar oss förvånat omkring när vi inser att vagnen har åkt lite för långt. Vi som sitter längst fram har ingen plattform att kliva ut på. Innan vi hinner tänka längre än så, löser personalen situationen genom att skicka oss ett varv till runt hela banan. Chockade tittar vi på varandra, innan vi återigen kopplar greppet om handtaget och hänger oss åt varv nummer två.

Jazz och Pool Party

Fredag eftermiddag tar jag tåget in till stan för att möta maken på Hudson Hotels takterass, en av de många roof top bars som Manhattan har att erbjuda. Utsikten och miljön är mer spännande än drinken men man kan ju sällan få allt.

Efter avklarad drink tar vi taxi 50 gator norrut för att möta upp ett annat par från Dobbs Ferry. Smoke Jazz & Supper Club ligger på Broadway i korsningen till 106:e gatan och erbjuder tidlös amerikansk spis i dubbel bemärkelse. Våra vänner har vi inte träffat på länge och vi hinner inte alls prata klart innan musiken börjar efter en timme. Innan hemfärd går vi därför vidare till en närbelägen bar, The Hamilton, för ytterligare en drink.


På lördagen kommer äntligen Lilla O tillbaka till oss, efter två veckor på egen hand i Sverige. Hennes första resa över Atlanten på egen hand hade gått utmärkt och den nitiska passkontrollen hade hon passerat utan problem.

När kvällen kommer och Lilla O är trött av jetlag, beger sig Maken och jag på Pool Party hos några vänner här i Dobbs Ferry. Trots värmen i den här delen av landet är det inte så vanligt med egen pool här. Den här poolen är dessutom något utöver det vanliga. Byggd någon gång på 30-talet är den både större och mer magnifik än vad de flesta unnar sig i dag.

I den mörka, men heta sommarnatten umgås, äter, dricker och badar vi vuxna som om vi vore 20-åringar.

Dobbs Ferry Public Library

Dobbs Ferry har, liksom alla våra grannstäder, eget litet bibliotek. Helt eget är det dock inte, eftersom alla bibliotek i hela Westchester samarbetar om jag inte har missuppfattat saken. Jag vet i alla fall att om jag inte hittar vad jag söker i Dobbs Ferry, kan jag åka till våra närmaste grannstäder. 

Jag har alltid varit dålig på att låna på biblioteket till mig själv. Barnen har jag försett med biblioteksböcker kontinuerligt, särskilt när de var små. Men själv har jag istället köpt pocketböcker när jag vill läsa. 

Nu är jag dock inne i en intensiv läsperiod och det känns nästan fånigt att köpa böcker när vi har ett fantastiskt utbud runt hörnet, helt gratis. Därför har jag idag, för första gången på väldigt länge, lånat böcker till mig själv. Jag använder kontinuerligt Goodreads för att samla på mig böcker jag vill läsa, så det var bara att plocka fram appen och metodiskt matcha mina önskemål med bibliotekets utbud. 

Crow Lake av Mary Lawson och True Colors av Kristin Hannah blev det idag och om jag inte har läst ut dem till den 26 augusti kan jag förlänga via hemsidan precis som i Sverige. Ibland hänger man med även här i Dobbs Ferry.

Intervaller

Som jag tidigare kanske har nämnt har jag ett splittrat förhållande till löpning. Historiskt har jag helt och hållet avfärdat fenomenet och konsekvent ägnat mig åt andra träningsformer. De sista åren har jag dock mjuknat i min inställning och förra året slog jag rekord med 50 löprundor på sex månader. Därefter sa min kropp unisont stopp. Såväl knän, vrister som höft tyckte att det räckte och jag gjorde ett långt uppehåll.

Hittills i år har jag tagit det lite lugnare för att inte hamna i samma trista läge som förra året. Mitt träningsupplägg för våra semesterveckor i Sverige var fem kilometer cirka varannan dag och utan press. Mitt mål var att det skulle vara lustfyllt att springa och min 5-kilometersbana är inte bara kortare utan även roligare än den längre.

Därför blev jag minst sagt förvånad häromdagen då jag utan större ansträngning (liten överdrift kanske) sprang sju kilometer i 5:48 kilometer per timme i snitt fast jag inte ens hade tänkt springa så långt. I vanliga fall brukar jag behöva mental träning i dagar om jag ska springa längre än jag brukar.

Sporrad av min överraskande prestation har jag idag sprungit intervaller för första gången i mitt liv. Två gånger fyra minuter i snabbt tempo samt två gånger tre minuter i lika snabbt tempo. Däremellan vila i 1,5 minut. Upplägget har jag snott från någon hemsida. Nu är tanken att om jag lägger in en intervallträning i veckan, kommer jag inte bara bli bättre löpare utan även inte lika uttråkad. Planen var också att jag skulle hålla mig mer skadefri men just nu känner jag hur en smärta i vristen börjar komma så det här kanske inte var så lyckat i alla fall.

Jag återkommer med uppdateringar.

Museum och Mimosa

Vårt aktiva liv fortsätter på söndagen. Efter obligatorisk cappuccino på Antoinette's beger vi oss söderut till The Met Cloisters, beläget på norra tippen av Manhattan. Museet ingår i Metropolitan Museum-familjen vilket innebär att vi är medlemmar och alltså inte betalar inträde.

Fördelen med att vara medlem är att man kan dutta ut sina museibesök i småportioner, vilket gör allt betydligt mer lättsmält. På Met Cloisters finns endast en fast utställning i form av europeisk medeltidskonst. Den stora behållningen är museets vackra läge och fridfulla atmosfär.

Med god vilja anser vi att det är lagom för lunch efter avklarat museibesök och fortsätter rakt västerut till La Marina som ligger precis vid Hudson River. Tur nog serverar de brunch och vi kan låtsas att det är vad vi siktar på, eftersom klockan bara är strax innan 11:30 och egentligen alldeles för tidig för lunch.

La Marina är stället att gå till en solig fredag- eller lördagkväll för att dricka drinkar i solnedgången. Nu är det söndag förmiddag och solens starka strålar är vi tillfälligt befriade ifrån. Trots detta, och trots att maten är ganska medelmåttig, är det klart trevligt att sitta vid floden och ana Manhattans skyline någonstans bakom dimman.