Leftover Party

Dagen efter Thanksgiving är vi bjudna på Leftover Party hos några vänner här i Dobbs Ferry. Eftersom alla, såsom vi, har hela kylskåpet fullt av matrester har de skapat en tradition där de bjuder in alla de känner på knytis med temat rester. En helt briljant idé och väldigt amerikansk. Jag har i alla fall aldrig varit på något liknande i Sverige.

Här i Dobbs Ferry tar man alla chanser till att bjuda in till socialt umgänge, men utan större krav eller konventioner. På fem månader här i USA kommer vi att ha varit på fler tillställningar än vi brukar vara på ett år i Sverige.

En annan särprägel på dessa tillställningar är att folk går hem tidigt. När vi lämnar Leftover Partyt klockan nio är vi nästan sist kvar. Ingen risk att det dricks för mycket eller att man inte kommer upp ur sängen dagen efter.

Thanksgiving

Förra gången vi bodde i USA var vi bortbjudna på Thanksgiving där vi kunde slå oss ned vid dukat bord, lyckligt ovetande om vilket hårt arbete som hade föregått vårt besök. Den här gången skulle vi själva stå för middagen och med både syster och bror med respektive på besök väntades en riktig familjemiddag.

På grund av vår bristande erfarenhet ägnade vi onsdagen endast åt att inhandla mat och förbereda förrätten, Squash Soup. Hade vi vetat bättre hade betydligt fler moment förberetts dagen innan. Resten av dagen ägnades istället åt att leta gräslig jultröja åt svågern, fynda cashmere på TJMaxx och trevligt middagsbesök på Maud's Tavern i grannstaden Hastings-on-Hudson.

Dagen D, Thanksgiving Day, började med en löprunda för min del innan jag i godan ro påbörjade matlagningen. Kalkonen är en bisak på Thanksgiving lyckades vi förstå genom att googla på Classic Thanksgiving Menu, det viktiga är alla smårätter vid sidan om. Och Stuffingen inte att förglömma.

Med god hjälp av svågern lyckades jag med nöd och näppe knåpa ihop en skaplig Thanksgivingmeny i lagom tid. Majsbrödet som vi hade planerat, skippade vi. Det hade blivit på tok för mycket mat och alltför tidskrävande. Men kalkon, stuffing, green been casserole, cranberry sauce, glaserade morötter, två sorters potatismos och amerikansk äppelpaj lyckades vi få ihop.

Nu fanns ju ingen amerikan vid bordet att utvärdera äktheten, men vi svenskar tyckte att det smakade utmärkt. Även om jag var totalt slut efter all matlagning.

Mary Poppins

En av Lilla O's bästa vänner i skolan är med i ett lokalt teatersällskap och höstens projekt har varit Mary Poppins. Vännen spelar en stor roll i form av dottern i familjen och vi vill naturligtvis inte missa ett tillfälle till lokal underhållning.

Vi har köpt biljetter till fredagens föreställning och det blir till att bege sig direkt från dansklass i Sleepy Hollow till Irvington Town Hall Theater.  Föreställningen är tre timmar lång inklusive paus och de har inte sparat på något. Ett liveband står för musiken och i sotarnumret på Londons tak bjuds det på strålande steppdans.

I det här landet finns en helt annan musikaltradition än vi är vana vid hemma. Precis samtidigt som vi ser Mary Poppins i Irvington visar Dobbs Ferry Middle School musikalen Legally Blond i skolans aula. En föreställningen Lilla O ser på lördagen medan jag förbereder kvällens fest.

Här finns så många duktiga sångare och dansare i vår direkta närhet. Visst finns det fantastiska artister i Sverige också, men i New York är musikalen en del av livet. Att Broadway är en gata som sträcker sig hela vägen från Manhattan till Sleepy Hollow gäller både bokstavligt och bildligt.

Torsdag kväll

Regnet öser ner och det är becksvart när jag kliver av tåget. New York City må vara en stad av ljus, men våra Rivertowns har valt en lite mörkare linje. Här lyser gatubelysningen med sin frånvaro vilket gör min hemresa på cykeln i ösregnet inte bara olustig utan även livsfarlig.

Väl hemma slänger jag i mig lite soppa tillsammans med Lilla O och tar sedan bilen till skolan där de har Blood Drive denna vecka. Om jag anmäler mig som blodgivare får Lilla O extra poäng i skolan, så trots mina tidigare ganska trista erfarenheter av blodgivning har jag lovat att bege mig dit.

Precis innan jag hoppar in i bilen får jag ett sms från en granne om jag har lust att hänga med på Vegan Cooking Class i Dobbs Ferry samma kväll. Jag svarar att jag inte kan på grund av att jag ska till skolan och lämna blod.

Väl framme i skolan fyller jag i en lång blankett som jag överlämnar till sköterskan. Hon ser på mina svar att jag har kryssat ja på frågan om jag har bott mer än fem år i annat land än USA och ber att får veta vilket. Hon kontrollerar Sverige på sin lista och konstaterar att jag tyvärr inte kan lämna blod på grund av att det fanns galna-ko-sjukan i Storbritannien på 90-talet. Exakt vad det har med mig som svensk att göra inser jag att hon inte kan svara på. Istället packar jag ihop mina saker och tackar för mig. Trösten är att Lilla O åtminstone får hälften av sina extrapoäng bara för att jag har försökt. En extra bonus för mig att jag slapp utsätta mina svårstuckna vener för denna utmaning.

På vägen hem meddelar jag grannen att jag visst har en fri kväll, blodgivningen gick snabbare än väntat. Dyngsura anländer vi till Vegan Cooking Class och får lära oss hur man säkerställer sitt proteinintag när man äter vegetariskt och jag blir lite sugen på att bli lite mer vegetarisk i mitt liv.

Tillbaka i arbetslivet

Min tid som hemmafru på heltid är nu över. Sedan ett par veckor tillbaka arbetar jag halvtid som Finance Manager på Hyper Island US. Kontoret ligger i Soho vilket innebär mer än en timme till jobbet. Å andra sidan kan jag jobba hemifrån också, vilket jag kommer göra cirka en tredjedel av tiden. 

Just nu sitter jag på 7:47-tåget in till stan för att ha möte kl 9. Eftersom maken är i Sverige får Lilla O klara sig själv både till och från skolan i dag. Det hade inte varit några problem alls om det inte hade varit för hennes gigantiska packning. Varje dag släpar hon cirka tio kilo fram och tillbaka till skolan. Hennes ryggsäck är dessutom lite för liten så hon får inte plats med allt.

Eftersom vi tenderar att bli lite senare de morgnar maken inte är hemma fick jag lite bråttom på slutet och kunde inte hjälpa henne, utan var tvungen att rusa iväg. När jag väl sitter på tåget och tänker skicka ett sms för att höra hur det har gått, upptäcker jag att jag har glömt min mobil hemma.

Allt jag kan göra på min mobil kan jag göra på min dator, förutom att jag behöver tillgång till wifi. Min dag kommer nog därför att gå bra ändå (när jag väl är på kontoret), men just nu är jag totalt frikopplad från resten av världen och det känns lite läskigt. 

Uppdatering

Efter en veckas uppehåll finns naturligtvis massor att berätta om, men jag börjar med det viktigaste - min födelsedag.

Jag väcks klockan sex på morgonen av Maken och Lilla O som sjunger vid min säng. Precis när tonerna av Ja må hon leva klingar ut, hoppar de två stora barnen in i sovrummet - taada - och jag skriker rakt ut. Helt oförberedd är jag på denna överraskning och den första tanke som far genom huvudet är hur de har kunnat komma hit klockan sex på morgonen.

Det visar sig att de har sovit hos en kompis till Stora Lilla F i grannstaden Tarrytown och tagit taxi hem till oss på morgonen. Vi är inte så bra på överraskningar i vår familj, vilket gjorde det hela ännu mer överraskande. Alla har verkligen lyckats hålla masken under de senaste veckorna.

Hela dagen går i födelsedagens tecken och jag njuter varje sekund över att bli uppassad. Lunch intar vi i Piermont (utan Lilla O som är i skolan) och middag på Blue Ribbon Brasserie i Soho med hela familjen samlad. En helt perfekt 50-årsdag på alla sätt.

A Long Walk to Water

Min plan är att läsa de böcker som Lilla O får som uppgift att läsa i skolan. Först ut är boken A Long Walk to Water av Linda Sue Park. Boken handlar om två barn i Södra Sudan och baseras på en verklig historia.

Pojken Salva flyr från sin by på grund av kriget och lever sedan elva år i olika flyktingläger. Vid 22 års ålder får han chansen att komma till en familj i USA där han inte bara får en ny familj utan även utbildning.

Sin utbildning använder Salva till att återvända till Sudan och hjälpa byar med att borra brunnar (www.waterforsouthsudan.org). En egen brunn innebär att flickorna inte behöver använda all sin tid till att gå för att hämta vatten utan kan istället gå i skolan.

Detta kanske är ett perspektiv som ska in i den svenska flyktingdebatten? Genom att ge flyktingar möjlighet till utbildning ges de kunskaper och kraft att återvända till sina hemländer för att återuppbygga det som har raserats. Hade Salva fått stanna kvar i Kenyas torftiga flyktingläger hade han kanske aldrig haft kunskapen eller kraften att genomföra sitt projekt.