Nya bekantskaper

Vi har hittat ytterligare en svensk familj i Dobbs Ferry. Eller rättare sagt, några av våra grannar har introducerat oss till en annan svensk familj. Nästan svensk i alla fall. Mannen är svensk och kvinnan är halvsvensk.

I söndags var vi hembjudna på kaffe/vin tillsammans med våra grannar. Även våra grannar är en mix. Kvinnan är ur-new-yorker från Queens men mannen är från England. Vädret var fantastiskt och vi promenerade tillsammans upp till svenskfamiljens hus genom guldgula alléer.

Lilla O blev överförtjust i det försvenskade huset. Framförallt badrummen som var vitkaklade med Mora Inxx-blandare. Långt ifrån den amerikanska retrostandarden. Vi blev överförtjusta i att få inkluderas i deras varma gemenskap. Mannen i vår familj som precis har blivit NFL-biten kunde dock inte briljera med sina kunskaper. I det här umgänget var det europeisk fotboll som gällde.

Trots att det är en bit in i november kunde vi sitta ute på altanen med vår förtäring och njuta av utsikten över Hudson River.

Danstävling

Hela lördagen går i dansens tecken. Lilla O har sitt första framträdande på Broadway och vårt hus skälver av nervositet. Egentligen rör det sig om en danstävling och den äger rum på Symphony Space, en teater som råkar befinna sig på just Broadway. Men vid 95:e gatan, inte runt Times Square om vi ska vara petiga.

Dagen ägnas åt repetitioner, sminkning och rampfeber. Först på sen eftermiddag tar vi bilen till Manhattan där vi möter upp resten av truppen. Vi föräldrar har en timme på oss innan insläpp varför jag, maken och en annan mamma går till Vino Levantino i kvarteret intill för en drink. En mycket trevlig bar som vi ska lägga på minnet.

Mamman visar sig arbeta som jurist på Madison Square Garden och hon berättar att hennes man inte kan närvara på grund av att han är i Kalifornien och spelar med Art Garfunkel. Vilket för in diskussionen på Art Garfunkels försvinnande i Stockholm. Vi får i och för sig inte veta mycket mer än vi redan vet, men kvalificerat skvaller är alltid kul. Efter en mycket trevlig timme är det dags för oss att återvända till teatern och inta våra platser.

Våra tjejer gör mycket bra ifrån sig, med tanke på deras korta tid som dansare. Några utmärkelser blir det inte, men det har vi heller inte räknat med. De flesta medverkande hade betydligt mer erfarenhet. 44 uppträdande och tre timmar senare återvänder vi hem med en dödstrött men glad 12-åring i baksätet.

Hemväg

Min blivande arbetsplats ligger i Soho (jag kommer att återkomma till detta så fort alla papper är klara) och vägen hem är ganska lång om man bor i Dobbs Ferry. Troligtvis är det nyhetens behag, men att åka kommunalt i New York är betydligt roligare än i Stockholm.

Tunnelbanestationen Houston Street är i och för sig allt annat än vacker, men New York City:s specialitet är att göra det fula vackert. Dessutom kan man roa sig med att titta på alla färgglada människor.

Vid Times Sq - 42 St är det byte och där bjuds alltid på musik i mer avancerad form. Ett tvåmannaband som låter som fem sjunger John Lennon och jag förundras över alla dessa fantastiska röster som inte får större publik än förbipasserande människor på en tunnelbaneperrong.

Väl framme vid Grand Central spelar en äldre man samma John Lennon-sång fast på såg och på min tågstation är det filminspelning. Kan vara samma filminspelning som pågår i våra svenska vänners kvarter.

Min sista etapp hem går utefter Hudson River och utsikten skiftar med årstiderna men är alltid lika vacker.

Säker stil

Det fina med sociala medel är att man kan får se saker i sitt flöde som man annars garanterat skulle ha missat. Nord & Francke till exempel. Sannolikheten är ganska liten att jag skulle börja läsa Sydsvenskan, särskilt när jag bor här.

Tur för mig att Facebook finns, eftersom Kristin Nord har skrivit årets bästa krönika. Ingen borde få köpa Säker stil av Ebba von Sydow och Emilia de Poret utan att först läsa Kristin Nords krönika. Vill man fortfarande köpa boken så vet man i alla fall vad man ger sig in på. Nu måste jag ärligt säga att jag inte har läst boken som sågas i krönikan. Men jag utgår från att det som återges i artikeln är sant, eftersom jag aldrig kommer att lägga pengar på att köpa boken. Är det inte sant lovar jag att göra en pudel vid annat tillfälle.

Sverige behöver inte fler guideböcker i hur vi ska bli ännu mer skandinaviskt likriktade. Vi behöver böcker som talar om att det är OK att vara annorlunda. Att alla svenskar älskar New York är en stor paradox. Hur kan vi älska denna färgglada smältdegel när vi hemma bara vill blanda oss i mängden? Det går inte att smälta in i New York för det finns inget att smälta in i. 

Anledningen till att den här krönikan biter sig fast i mig är att en del av mig också vill ha Säker stil. Jag vill också vara vackert sval med smala jeans, vit skjorta och beige kashmirtröja över axlarna. Men böcker av det här slaget kommer alltid få mig att känna mig otillräcklig och otillfredsställd. Hur jag än anstränger mig kommer jag aldrig vara lika snygg som de. Jag kommer att få en fläck på skjortan, min mage kommer att skava över byxlinningen och mina fötter avskyr pumps.

Snart 50

Nästa vecka fyller jag 50 år, vilket nog är det jämnaste man kan fylla. Min plan var att jag skulle vara i lysande form på min 50-årsdag och det började ganska bra. För precis en månad sedan sprang jag åtta kilometer och mådde bra hela tiden. Sedan dess har det bara gått utför.

Förutom mina allmänna knä- och fotkrämpor har jag dessutom haft en förkylning i snart tre veckor som totalt har förhindrat mig från att motionera. Senaste gången jag sprang var den 15 oktober och mitt mål att springa en mil innan min födelsedag känns lika avlägset som min 20-årsdag. Enda trösten  är att knän och fötter känns ganska återhämtade.

Som grädde på moset har vi hela huset fullt av Halloweengodis. Hur mycket jag än bestämmer mig för att inte äta något, slinker det ändå ner en liten bit då och då. Min dröm om att vara den absolut bästa versionen av mig själv den 12 november har alltså reducerats till att jag kommer att vara den mest sanna versionen.

Och varför inte, ibland kanske det räcker? Dessa underbara visdomsord fick jag från en bekant i går:

"The beauty of 50 is the advantage of age/wisdom and still you do have youthful energy.  It's a great combo...  For a woman, I think our 50's are the best years of our lives."

Helt plötsligt kändes det lite bättre inför nästa vecka.

Stolt

Till frukost lyssnar vi på WNYC här hemma, vilket är det närmaste P1 vi kan komma. Visst skulle vi kunna lyssna på  P1-Morgon här också, men det känns inte bra. För det första är programmet flera timmar gammalt och för det andra känns det bara fel helt enkelt.

I morse pratades det plötsligt om Seinabo Seys nya skiva. Vi fick även höra några fragment av en intervju som gjordes i september i podcasten Soundcheck. Självklart blir vi som svenskar stolta när man lyfter fram en annan svensk, men med vilken rätt kan man undra?

På vilket sätt gör det mig bättre att Henke Lundqvist är en lysande målvakt och Seinabo Sey en fantastiskt låtskrivare och sångerska? Jag är fortfarande lika usel på skridskor och sjunger alltjämt sämre än mediokert.

En annan, inte lika retorisk, fråga är hur stort ett område kan vara för att skapa denna känsla av samhörighet? Ju mindre enhet, desto större stolthet, så mycket tror jag man kan konstatera. Om Seinabo Sey hade varit min syster hade jag varit helt galet stolt om jag hade hört henne på radio i New York.

Seinabo Sey är i vilket fall en viktig förebild på många sätt. Hon representerar så mycket som är bra och har samtidigt så mycket emot sig. Hon är inte bara en kvinnlig låtskrivare i en manlig värld, hon är dessutom färgad och överviktig.

För den som vill lyssna på intervjun med Seinabo Sey i amerikansk radio, kan lyssna här: Soundcheck.org.

Höstlov

Vilken intensiv vecka vi har haft. Efter trampolinäventyret har vi hunnit med The Great Jack O'Lantern Blaze, hockey på Madison Square Garden (Henke Lundqvist stod i mål och Rangers vann), shopping, promenad, fika på Antoinette, barbecue, gatufest i Dobbs Ferry och såklart trick-or-treat. Våra vänner har även hunnit med att besöka Frihetsgudinnan och Ground Zero men det hoppade vi andra över denna gång.

Trots att vi har gjort så mycket är det lika mycket vi inte har hunnit med. Ständigt dessa val som måste göras. Jag önskar att vi hade hunnit med mer Manhattan, längre middagar och fler promenader. Men då hade vi varit tvungna att ta bort något annat och det hade vi absolut inte velat.

Så sorgligt att tänka på att vi inte kommer att ses på väldigt länge nu. Nästa gång vi ses kommer jag att vara urgammal (fyllt 50), Lilla O kommer att vara tonåring och Tuffe L kommer att ha framtänder.