Möte

När jag går uppför trappan till tunnelbaneplattformen hör jag hur damerna i 70-årsåldern framför mig pratar finlandssvenska med varandra. Jag tänker att de nog inte är turister, att de nog bor här. För att vila mina trötta fötter sätter jag mig på bänken på perrongen och inväntar tunnelbanan. De finlandssvenska damerna gör detsamma.

Damen närmast vänder sig till mig och kommenterar på engelska de jobbiga trappstegen. Jag nickar och nämner samtidigt att jag är svensk. Åh, utbrister hon, vi är finlandssvenskor från Helsingfors. Men jag har bott i New York sedan 1967, tillägger hon. Min väninna här bor i San Diego men är här för att hälsa på. Vi har känt varandra i sextio år nu. 

Därefter berättar de om den fantastiska Picassoutställningen på Moma de precis har besökt. Jag får veta att om man är medlem får man komma en timme innan och ta del av utställningen innan det blir alltför mycket folk. En broschyr kommer fram för att illustrera hur bra de olika skulpturerna beskrivs. 

Efter några minuter kommer tåget och våra vägar skiljs. 

Körig morgon

Morgnarna är min peak hour. Inte för att det är särskilt stressigt då heller, men det är då mina tjänster behövs. Katterna ska ha mat, Lilla O ska ha lunchlåda, frukost ska tas fram och plockas undan, Pappan kanske ska köras till stationen om det är Manhattandag och Lilla O ska ha sällskap till skolan. 

Om det är springdag brukar jag bege mig ut så fort Lilla O är avlämnad, vilket jag gjorde idag. Redan från början hade jag bestämt mig för att ta en kortare runda än vanligt idag eftersom jag ska skulle ta tåget till Manhattan 10:20, men den skulle bli ännu kortare än jag hade tänkt. 

Efter en kilometer ringer nämligen Lilla O och säger att hon har glömt sina gympakläder, hinner jag komma med dem? (Hon ber faktiskt om ursäkt för att hon ringer mitt i min löpning) Gympan börjar prick. OK, säger jag, möt mig vid ingången fyra minuter i. Jag vänder omedelbart för att vara på den säkra sidan men tänker att jag har gott om tid och kan cykla direkt till stationen när jag har lämnat hennes kläder 9:54. 

4,5 kilometer senare når jag hemmet och telefonen ringer igen. Var är du? frågar Lilla O desperat i luren. Hhm, svarar jag, klockan är ju bara nio, jag trodde du sa tio. Det blev ett missförstånd det här, men jag är hos dig om fem minuter, är det OK? Det är bättre än inget och jag slänger mig svettig och dan i bilen och beger mig till skolan. 

Lilla O får sin gympapåse inom åtminstone sex minuter och jag kan återgå till mitt ursprungliga schema. Dagens lärdom är att det kan vara bra att vara lite otydlig ibland. Hade Lilla O från början sagt att hon behövde sina gympakläder innan nio hade jag sagt nej, det hinner jag inte. 

Promenad

Strax norr om Dobbs Ferry ligger Rockefeller State Park, ett stort naturområde som numera ägs av New York State. Dit beger vi oss en tisdag för att promenera, jag och en av mina närmaste vänner här. Temperaturen ligger strax runt 20 grader och solen skiner. Vi går utmed Hudson River där Manhattans skyline kan skymtas långt bort. Vi vänder och vrider på våra tolvåringars anpassningsproblem men känner samtidigt en tacksamhet över att vi faktiskt har tid att fundera över vad som är bra och mindre bra i våra barns liv.

Efteråt tar vi lunch på uteservering i Tarrytown och tittar runt i några av stans spännande second hand-butiker. 

Om ni någon gång ställer er frågan - men vad gör hon hela dagarna egentligen? Nu vet ni. 

Okunskap

När jag var tonåring och vänner omkring mig kom hem från sina utbytesår i USA hade alla alltid någon gång fått den där frågan som fick oss att skratta. Frågan kunde ha många skepnader - Finns det isbjörnar i Sverige? Finns det TV? Sol? Alla dessa frågor som vittnade om en okunnighet som fick oss att dra slutsatsen att alla amerikaner är obildade om sin omvärld.

Häromdagen fick Lilla O den där frågan av en skolkamrat - Finns det skolor i Sverige?

Det är ju skrattretande och komiskt, men efter att ha lyssnat på Seinabo Seys sommarprogram inser jag att vi svenskar nog inte är mycket bättre. I alla fall inte när det kommer till den afrikanska kontinenten. Bara det att vi tenderar att se Afrika som ett land.  Om vi betraktar vår egen okunskap om enskilda länder i Afrika, kanske det inte är så konstigt att barn i USA inte vet så mycket om lilla Sverige?

För övrigt är min generella reflektion att New York-bor vet osedvanligt mycket om svensk kultur. I går var det till exempel en lång artikel om Henning Mankell i New York Times i samband med hans bortgång. En person som faktiskt har försökt sprida kunskap om den stora kontinenten Afrika.

Matte igen

Hur kan det komma sig att två föräldrar som båda gillade matematik i skolan får ett barn som inte gillar det alls? Kan det ens vara så eller hittar hon bara på för att det inte passar en tjej med författardrömmar att tycka om matte? Hon är förvisso ganska trovärdig i sina uttryck måste jag tillstå.

Med konstens alla regler försöker jag förmedla min syn på matematik. Att det är roligt, spännande och intressant. Sedan försöker Pappan göra samma sak. Det hela slutar med att vi alla tre skriker på varandra i ren frustration över den andras oförmåga att lyssna och förstå.

Om jag ska få henne att förstå att matte kan vara kul, behöver jag nog först förstå vad som ligger bakom motståndet. Inte bara avfärda det som trams. Helt plötsligt blev det här en utmaning för mig också, inte bara för Lilla O.

Inbjudan

Vi snirklar oss fram på småvägar som vi sällan besöker här i Dobbs Ferry. Vi vet att GPS:en inte kommer att leda oss hela vägen fram, men vi vet inte riktigt vad vi kan vänta oss. Husen vi passerar är betydligt större än de vi har i våra kvarter. Och de är inte små de heller.

Efter en stund står det 77 på en grindstolpe och vi kör in på en lång kurvig uppfart utan slut. Bakom en krök kommer vi äntligen fram till ett gigantiskt hus i Tudor style. Husets ägare har uppenbarligen en faiblesse för Halloween och uppfarten är pyntad med skelett, kranier och pumpor.

Bakgrunden till varför vi befinner oss ute i det okända är ett mejl jag fick för ett par veckor sedan:

"Hi, I am L's mom who is in O’s class.  We were new last year to Dobbs, having moved from San Francisco, and know what it is like to move to a small community with many folks having been together since kindergarten. We would to invite  you to meet for a coffee/yogurt afterschool or meet in the evening if better for work schedule."

En sak är säker, ett mejl som detta får man inte i Sverige när man är nyinflyttad. Självklart tackar jag ja och här står vi nu.

Vi blir snabbt insläppta i värmen där jag serveras vin och Lilla O får utforska det stora huset tillsammans med dottern. Mamman i familjen är lika trevlig och lättsam som man kan tro efter hennes initiala mejl. Mindre än två timmar senare återvänder vi hem till läxläsning och middag med en festinbjudan för oss alla tre i bagaget senare i oktober.

Energi

Under de senaste fyra åren har jag jobbat väldigt intensivt. I stort sett varje dag under dessa år har jag varit uppkopplad såväl elektroniskt som mentalt. När man befinner sig mitt i den typen av tillstånd känns det helt normalt och kan dessutom i bästa fall ge mycket energi. Lagom till midsommar stängde jag av datorn och sedan dess har jag varvat ner så många varv att jag nästan går på tomgång.

Nu tycker jag att det är dags att dra igång maskineriet igen, men det går lite trögt. Tillståndet tomgång  saknar växel, det säger sig självt. En dag utan specifikt uppdrag kan sluta i en dag då inget händer, inte ens det som borde hända. Då är det fantastiskt att ha en vän i närheten som behöver hjälp. Hela dagen får en annan innebörd om man vet att man behövs lite senare på eftermiddagen.

Och i dag har jag återupptagit löpningen efter en veckas vila. Det ger också energi. Nu är det bara hoppas på att foten inte har tagit för mycket stryk så att jag inte behöver ta så här långa pauser framöver.