Dag i Vasastan

+0,3 kg, vad hände nu?

Veckan har som vanligt gått alldeles för fort och jag har inte fått med ett enda inlägg sedan förra söndagen. Men ingen skada skedd, denna vecka har inget spännande hänt.

Helgen har däremot varit mycket bra. Fredagen åt vi fantastiskt gott lammkött från Håkan i Helenlund. Om tillfälle ges handlar vi fortfarande helst vårt kött där, men det hänger på att mannen tar bilen dit på lunchen. Min vardag löper mellan Södermalm och Vasastan och inget annat.

Efter förmiddagsträning på lördagen hämtade vi upp vårt helgbarn som är hos oss var tredje helg och sedan var det inte mycket tid kvar tills vår Dag i Vasastan började med våra vänner från Silverdal. Vi hade lagt upp ett gediget schema med fika, skridskoåkning, pulkaåkning (för barnen), after skate (för de vuxna) och sist middag hemma hos oss.

Dagen avlöpte perfekt, förutom att vi var en något decimerad skara på grund av sjukdomar och annat. Jag hade förberett en chili på fredagskvällen så det var i stort sätt bara att duka fram efter att vi kom hem från vår after skate.

Helg i stan

-1,2 kg var resultatet av en veckas normalätande jämfört med julhelgens excesser. På något sätt lyckades min man få det till att hans viktnedgång på 0,3 kg var bättre än min, jag lyckades aldrig förstå varför. Men, men, vissa saker är bättre att bara låta rinna av.

Helgen har för övrigt varit full av aktiviteter. Vi valde att inte åka till landet på grund av att vi var bortbjudna på lördagskvällen. Nu blev middagen inställd på grund av sjukdom, vilket slutade med att vi bjöd hem den friska delen av familjen till oss istället.

I går köpte vi nya skidkläder till Lilla O och i dag har vi letat efter detsamma till oss själva. Det gick inte lika bra, vilket kanske var lika bra det. Skidkläder är inte det billigaste man kan köpa. Jag har i och för sig ett fullt fungerande set, men det känns inte riktigt alpaktigt och eftersom vi beger oss till l'Alpe d'Huez på sportlovet skulle det vara kul med lite snitsigare utrustning. Vi har några veckor på oss så vi får se hur det blir med den saken.

Slutligen har vi sett alla tre delar av serien om Jan Stenbeck. Främst intressant som historiskt dokument. Hans resa som affärsman började ungefär samtidigt som min medvetenhet om livet vaknade, någonstans där i mitten av åttiotalet. Jisses så man såg ut och så underbart stora mobiltelefonerna var.

Nystart 2013

Nu börjar det bli dags att bestämma sig. Antingen börjar jag skriva igen, eller lägger jag ner. Att skriva är bra för mig. Det får mig att tänka, reflektera och notera vad som händer omkring mig. Risken finns annars att dagar går och förvandlas till en grå massa. Därför gör jag ett nytt försök.

Vår lägenhet är nästan klar nu. Tyvärr bara nästan och vi har nu vant oss vid att det står tavlor i hörnen och målarpytsar lite här och där. Jag skyller på min man för att han är så ovillig att ta tag i sakerna, men ärligt talat gör ju inte jag det heller.

Efter sex veckors förkylning har jag återigen börjat träna. Det är veckans stora händelse. Nu ska julkilona bort. Ett par stycken minst blev det under de ynka veckorna julhelgen varade. Jag tror det får bli ett stående moment här. Varje söndag kväll ska jag göra ett inlägg om lördagens viktkontroll på gymmet. Får se hur det blir med den saken. Beror nog på i vilken riktning det går.

Sådärja, nu är jag igång igen.

Soppkök Stockholm

I helgen anordnades Soppkök Stockholm en akut insamling av varma kläder och skor till hemlösa. Ett fantastiskt initiativ som verkligen behövs i den här vargavintern.

Tyvärr tar en av initiativtagarna udden av sin insats genom den här kommentaren i Svd: "egentligen är ju inte det här mitt eller allmänhetens ansvar att lösa, hon är avlönad för och har ansvar för att lösa frågan" Med "hon" menas socialborgarrådet. 

Sen när har allmänheten inget ansvar att hjälpa sin omgivning? Har vi köpt oss fria från alla humanitära insatser på grund av att vi har ett fungerande demokratiskt system? Är hennes hjälteinsats bara en politisk aktion, inte alls medmänsklig?

Självklart är vi alla skyldiga att hjälpa till på de sätt vi kan. Ett socialborgarråd kan aldrig lösa 8000 hemlösa på egen hand. 

Sällskap

Så fort någon av oss föräldrar är borta över natten ockuperar Lilla O den tomma sidan av dubbelsängen. Jag antar att det är en vink att hon känner sig lite ensam i sitt eget rum. Ärligt talat är det inte många nätter hon sover i sin egen säng hela natten även när vi båda är hemma heller. Vid nio års ålder är det fortfarande fler nätter i vår säng än i sin egen.

Man kan tycka att en nioåring ska klara av att sova i sin egen säng, men å andra sidan vem har bestämt att det ska vara så? Andra halvan av 1900-talet måste vara första gången i människans långa historia som det är mer regel än undantag att barn ska sova i egna sängar i egna rum. I alla fall i västvärlden. I övriga delar av världen antar jag att man fortfarande sover fler i både samma rum som säng.

Trots att jag själv tycker att det är skönast när barnen sover i sina egna sängar, kan jag inse att det nog inte är helt naturligt. Vi är flockdjur och behöver varandra för att söka trygghet och värme. I alla fall för att somna. När jag väl sover är jag alldeles för varm och klaustrofobisk för att ha någon alltför nära.

Avslut

Boktjuven är avslutad och den blev betydligt mindre tung att läsa än jag befarade. Bara fantastiskt bra rakt igenom. Alla som älskar en berättelse och poetiska formuleringar bara måste läsa denna bok.

Kaoset i lägenheten har vänt och vi närmar oss målet. Nu är det bara ett par kartonger, ett gäng inplastade tavlor och tre-fyra möbler för mycket att ta hand om. Jag tror faktiskt att vi kommer att vara i god ordning till jul.

Några reflektioner

Barn tjuvringer inte längre. Enligt min 18-årige son var det inte något som de gjorde när de var små heller. I alla fall inte till främmande personer, möjligtvis till någon man känner. Hur kunde vi tycka att något var så kul som barn av i dag inte ser det minsta nöje i? Var det Hassan som tog död på tjuvringandet?

Kan höjden av brist på fåfänga vara att jogga med cykelhjälm? Jag noterade visserligen den lilla lampan på toppen av hjälmen men jag kan inte säga att den lilla detaljen på något sätt rättfärdigar den totala bristen på omdöme. Någon uns av självaktning bör finnas när man rör sig i storstadsområden.

Vi svenska älskar vår snö och kyla, hur mycket vi än försöker pådyvla vår omgivning motsatsen. En sak som vi lätt glömmer dock - hur vansinnigt skitigt det blir i hallen så fort snön kommer. Två gånger har jag hunnit med att dammsuga och torka hallen i dag. Vi sa det förra vintern och nu säger jag det igen. Vi måste köpa större dörrmatta.