Nobeldax

Återigen var det dags för den dagen då Sveriges huvudstad står i fokus för stor del av världens ögon. Den dag då många år av slit och uppoffringar belönas med såväl ära som pengar. För är det något man kan vara säker på här i världen är det att en Nobelpristagare har ägnat många år av sitt liv till det som han (och undantagsvis hon) belönas för den 10 december.

Det som slår mig mest är dock inte deras hängivenhet och kompetens inom sina respektive områden, utan hur uppenbart det är att dessa lärda forskare även har ett liv utanför sin forskning. Brian Schmidt visar upp sin vingård i Australien, Saul Perlmutter citerar Tomas Tranströmer i sitt tal, Jules Hoffman glänser med sin vinprovartalang och Dan Shechtman berättar hur hans yrkesval berodde på Jules Vernes.

Sverige är ett ingenjörssamhälle där vi gärna delar upp samhället i sektorer. En ingenjör är en ingenjör, en kulturvetare är en kulturvetare och sällan mötas de tu. Även vårt utbildningssystem bygger på samma devis. Vill du bli jurist är det juridik du ska läsa så fort du har lämnat gymnasiet, gärna redan innan om så är möjligt.

I landet med de många nobelpristagarna har man ett helt annat system. Där förväntas alla först läsa något helt annat några år. Ämnen som är bildande men kanske inte utbildande. Först därefter tar själva utbildningen vid. Detta resulterar naturligtvis i många dyra år av studier, men också en kunskapsbredd, bildningsnivå och därmed forskningsnivå som vi i Sverige aldrig kan mäta oss med.

Tyvärr är det nog som det är med detta och vi svenskar får nöja oss med att slå oss på bröstet i andra sammanhang. Miljömedvetenhet till exempel.

Schema

En vän berättade att hans mormor på sin tid använde ett dag-för-dag-schema på julen för att vara säker på att hinna med allt. Detta schema hade mormodern ärvt efter sin mamma som troligen ärvt det av sin. På den tiden antar jag att det inte var julklapparna som stod i fokus på schemat, utan all mat som skulle färdigställas inför julen.

Vi har ett liknande schema på jobbet för att säkerställa att vi lyckas presentera ett bokslut i tid, men det känns inte lika spännande och romantiskt. Däremot skulle jag behöva ett eget julschema, även om det kommer att bli betydligt simplare än den gamla mormoderns.

Så här ungefär ser mitt schema ut:
9/12 Införskaffa festklänning och julblommor - Klart
10/12 Minst två julklappar måste inhandlas, göra pepparkaksdeg
11/12 Baka pepparkakor och lussebullar, Skansen
12-16/12 Jobb, jobb, jobb
17/12 Resten av julklapparna, köpa grönkål
18/12 Förvälla grönkål, trilla köttbullar
19-22/12 Jobb, jobb, hämta Filippa på Arlanda och skinkan hos Taylor & Jones samt tillaga skinkan
23/12 Handla sill, koka rödkål, griljera skinkan, klä julgranen

Bra, nu har jag en plan. Apropå min andra to-do-list är två av punkterna avklarade. Håret är fortfarande inte under kontroll, men det var bara för att ingen svarade när jag ringde.

Betraktelser

På fiket där jag tillbringar min tid medan Lilla O är på gymnastik, utspelas ett tonårsdrama som hade hävdat sig väl på en av de där amerikanska kanalerna min yngsta dotter gärna tittar på. Det rör sig inte om några höga röster eller stora gester, tvärtom. Hade jag inte suttit ensam och uttråkad hade jag aldrig noterat  dramatiken.

En flicka i övre tonåren sitter bredvid mig, med bara ett bor emellan. Hela hennes väsen utstrålar övergivenhet och smärta. Snett mittemot oss sitter ett gäng med fyra ungdomar i samma ålder. Efter en stund går den övergivna flickan fram till de fyra vännerna och säger något mycket kort och lämnar därefter lokalen. Efter henne rusar den blonda flickan i sällskapet.

Långt senare kommer de båda tillbaka och den sorgsna säger något med tårarna rinnande efter kinderna. Hon slår sig ner i sällskapet men säger inte mycket. De fyra vännerna ger henne inte någon uppmärksamhet alls. Jag skulle nästan säga att de nonchalerar henne.

Ytterligare en stund senare reser sig den sorgsna upp för att gå. Då får hon till min glädje en kram av de fyra vännerna innan hon återigen lämnar lokalen. Denna gång för gott och under trevligare omständigheter.

Jag kan inte låta bli att undra. Hade hon betett sig illa? Var en i sällskapet hennes före detta pojkvän som hon bedragit? Eller hade det bara tagit slut och hon var ett jobbigt ex?

Varför jag överhuvudtaget ägnar tid åt att försöka återskapa en händelse utifrån dessa lösa fragment vet jag inte, men jag kan inte låta bli.

To do

Innan den här veckan är slut måste jag göra tre saker:

1. Ringa optikern om nya linser
2. Boka klipptid
3. Boka 2-timmarsbehandling på Axelssons Spa

Den första punkten är absolut mest akut eftersom mina ögon bara räcker i 2,5 veckor till. Bara tanken att stå utan linser en dag och bli tvungen att använda glasögon får mig att rysa. Håret börjar också bli lätt akut, även om det inte märks lika tydligt från den ena dagen till den andra.

Den sista punkten kan tyckas lite överkurs, men det är friskvårdscheckarna som spökar. Jag vet inte när de går ut, men risken finns att det händer redan vid årsskiftet. Skam om jag missade ett sådant tillfälle.

Söndag eftermiddag

Vi har ett stort projekt i vårt hem som vi ännu inte påbörjat. Detta projekt medför att det rum vi avser att kalla bibliotek men också är Stora Lilla F:s rum då hon är hemma, aldrig blir färdigt. Nu har vi istället ett enormt förråd med ett kvadratmeterpris som inte bör nämnas i offentliga sammanhang.

Mitt förslag på eftermiddagsaktivitet på söndagen var att börja ta itu med åtminstone ett par av kartongerna i detta förråd. Eftersom större delen av kartongerna tillhör någon annan än mig, är det svårt för mig att ensam attackera dem. Min rastlöse man ville hellre julförbereda genom att reka på NK.

Jag må vara plikttrogen och ambitiös men inte kan jag stå emot ett besök på NK en söndagseftermiddag, den tid på veckan som faktiskt gör sig allra bäst för ett besök. I alla fall om man måste jobba på vardagarna.

Sagt och gjort, ingen större nytta blev det här hemma. Istället blev det en ny kaffekvarn (den gamla har jag lyckats köra sönder med hjälp av fel strömstyrka) och ett glas vin på nya hotellet Grand Central på vägen hem. Hur trevligt som helst en mörk söndag i juletid.

Bländad

Någonstans mellan Arlanda och Stockholm står två stycken enorma stålträd. Tydligen är det Carl de Geer som har initierat träden och syftet är att de ska bära upp enorma digitala reklamskyltar. Träden i sig är vackra tycker jag, men skylten som sitter på är fruktansvärd.

Jag undrar om trafikverket eller vad de numera heter, vet om hur starkt sken det är från dessa reklamskyltar? Om man tycker att det är OK, varför ska någon överhuvudtaget blända av helljuset när det kommer mötande trafik?

En vanlig torsdag

Denna första dag i december 2011 har jag lyckats få en medarbetare att gråta och en annan att få tillbaka hoppet. En ganska dramatisk dag kan man kanske tro, men ändå bara en vanlig dag på jobbet.

Räddningen är familjens lässtund i soffan. Vår lästradition har lyckats bita sig fast och nu ska det mycket till om vi avstår från den. Åtminstone jag behöver den ro som samlad tystnad ger.

I kväll har Lilla O börjat läsa den underbara boken Pojken och Lånarna. Jag har sagt att hon får provläsa ett kapitel för att se om hon klarar av den. Hittills har hon frågat vad nysta, hattnål, jaktolycka och Madeira betyder. Jag hoppas att hon vill fortsätta trots de lite konstiga orden. Enligt min mening innehåller de flesta barnböckerna alldeles för få utmaningar nu för tiden. Om man inte möter nya ord i litteraturen när ska man då göra det?