Bländad

Någonstans mellan Arlanda och Stockholm står två stycken enorma stålträd. Tydligen är det Carl de Geer som har initierat träden och syftet är att de ska bära upp enorma digitala reklamskyltar. Träden i sig är vackra tycker jag, men skylten som sitter på är fruktansvärd.

Jag undrar om trafikverket eller vad de numera heter, vet om hur starkt sken det är från dessa reklamskyltar? Om man tycker att det är OK, varför ska någon överhuvudtaget blända av helljuset när det kommer mötande trafik?

En vanlig torsdag

Denna första dag i december 2011 har jag lyckats få en medarbetare att gråta och en annan att få tillbaka hoppet. En ganska dramatisk dag kan man kanske tro, men ändå bara en vanlig dag på jobbet.

Räddningen är familjens lässtund i soffan. Vår lästradition har lyckats bita sig fast och nu ska det mycket till om vi avstår från den. Åtminstone jag behöver den ro som samlad tystnad ger.

I kväll har Lilla O börjat läsa den underbara boken Pojken och Lånarna. Jag har sagt att hon får provläsa ett kapitel för att se om hon klarar av den. Hittills har hon frågat vad nysta, hattnål, jaktolycka och Madeira betyder. Jag hoppas att hon vill fortsätta trots de lite konstiga orden. Enligt min mening innehåller de flesta barnböckerna alldeles för få utmaningar nu för tiden. Om man inte möter nya ord i litteraturen när ska man då göra det?

Nybroplan

Jag står på Nybroplan med näsan mot Dramaten i väntan på att det ska bli grön gubbe. Bredvid mig hör jag hur en pappa med hög och tydlig röst skanderar till sina två små barn "Det där är Operan förstår ni, där sjunger och dansar dom". Både jag och den äldre damen vid min sida tittar lite förvånat på den tvärsäkre pappan, men ingen av oss bryr oss om att rätta honom. Barnen är ändå för små för att senare komma ihåg den felaktiga informationen.

Ett par minuter senare står jag på Dramatens trappa och väntar på min lunchdate. Jag bestämmer mig för att inte ta upp telefonen och läsa mail. Inte heller ska jag stå och spana efter mitt sällskap. Jag ska bara stå och betrakta min omgivning.

Då ser jag dem, tomtarna i trädet mitt på Nybroplan. Varför de hänger de där och vem som har pyntat just den almen med tomtehuvuden vet jag inte. Det är inte ens speciellt dekorativt, i alla fall inte från min vinkel. Därefter noterar jag att ett av träden har alla sina löv kvar. Trots att det ser ut att vara samma sort som de intill.

Efter ett par minuter av stilla betraktelser kommer mitt sällskap och jag får lämna mitt observerande tillstånd för att åter kliva in i yrkesrollen.

Skridskor på vatten

Bara för att mannen hade köpt nya skridskor på lördagen skulle vi inleda söndagen med skridskoåkning i Vasaparken. Att det var tio plusgrader, regn och blåst ute stoppade inte familjen Paulsson. Har man en plan ska man hålla sig till den oavsett vad.

Det centimetertjocka lagret av vatten på isen och de gröna resterna av konstgräs som stack fram här och där satte däremot stopp för mig. Jag såg framför mig hur jag skulle halka omkull på mina oslipade skridskor och hamna i en gigantisk vattensamling.

Två i familjen hindrades dock inte av vattenmassorna utan slirade omkring i pölarna. Lilla O hade fått instruktionen att snabbt komma på fötterna igen om hon skulle ramla, vilket hon ofta gör. Aldrig har någon farit upp så snabbt de gånger hon ramlade. Det var som om hon hade skumgummi på rumpan.

City after work

Tre saker saknar vi från Silverdal, våra grannar, de after works vi hade med våra grannar och bardisken i köket där vi hängde när vi hade after works. För att råda bot på de två första hade vi bjudit in våra två närmaste före detta grannar på en city after work. Bardisken kan vi inte göra så mycket åt, den finns inte i vårt nya kök och bör inte finnas där heller.

Man kan tro att en after work är något som börjar efter jobbet och slutar i lagom tid innan middagen, men på vår gamla gata är det mycket mer än så. Det börjar i lagom tid efter jobbet och håller på så länge gästerna orkar. Med andra ord är after work bara en omkrivning av "kom över och häng med oss på fredag, mat blir det men ingen sittande middag".

Det är befriande att umgås utan att bjuda på middag. Den här gången stekte vi olika korvar från Taylor & Jones som vi skivade upp i portionsbitar och serverade med bröd från Brunkebergs Bageri. Vi blev inte proppmätta, men den värsta hungern stillades. Lite förberedelser krävs, ingen avancerad servering och enkelt att ta hand om efteråt.

Downton Abbey igen

Precis när jag tänkte tanken att nu har de börjat upprepa sig - andra säsongen blir nog inte lika bra som den första, då vänder det.

Vilken fantastisk TV-serie Downton Abbey är.

Den där eken

Den ståtliga eken på Oxenstiernsgatan har egentligen fått sin beskärda del av uppmärksamhet i media, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över fenomenet. Varför blir vi i väst så engagerade när det kommer till flodhästungar, almar, paddor och ekar? Är det ett substitut för verkliga problem såsom svält, fattigdom och krig?

Jag kan inte bestämma mig var jag befinner mig i frågan. Lite skrattretande är det att det är just eken utanför TV-huset som ockuperas med tanke på Svt-medarbetarnas rykte som gamla Tältprojektanhängare. Samtidigt gnager minnena från Redwoodskogarna i bakhuvudet. Där människan på mindre än 150 år lyckades utplåna 96 procent av träden. Träd som vuxit i mer än tusen år.

Det kanske ändå är viktigare att bevaka naturen än människorna? Människor kommer ändå och går, det är faktiskt naturen som ska bestå.