Chrome

Anledningen till att jag inte skriver just nu är för att jag har gett bort min älskade MacBook Air till äldsta dottern. Efter studentexamen hade hon inte längre någon egen dator och istället för att köpa ut hennes dator för ett alldeles högt pris har hon fått min. Problemet är att jag inte har köpt någon ny än. Det kommer att ske först i augusti då mannen åker till USA.

Jag har tillgång till en nätt liten Sony Vaio som borde vara hur bra som helt. Problemet är att den är långsam, tråkig och så är det ingen Mac. Som jag nämnde tidigare har jag inte ens lyckats få Publish-knappen att fungera.

Nu har jag laddat ner Google Chrome för att se om det går att publicera inlägg med den webbläsaren. I sådana fall lovar jag att bättra mig.

Varsel

I dag fick jag ett varsel. Inget dramatiskt sådant, utan ett vanligt hederligt.

Efter middagen tog maken, jag och Lilla O en promenad. På vägen utanför Sabbatsberg ser jag två unga kvinnor komma gående. "Det ser ut som B" tänkte jag, men insåg sedan att min vän B är betydligt äldre än den tjej som kom gående, som snarare var i tonåren än mitt i livet.

Vi promenerade vidare och på vägen hem fick Lilla O sin belöning i form av glass hos Josef på Odengatan. I den lilla butiken står en kvinna framför oss i kön och trots att jag bara ser ryggen far samma tanke igenom huvudet som tidigare under promenaden - "Det ser ju ut som B".

Min första tanke är att nu får jag väl ändå ge mig. Min nästa tanke är, banne mig det är faktiskt hon. Vilket det också var.

Förr hände det titt som tätt att jag fick den här typen av varsel, men nu var det minst tio år sedan. Företeelsen är otroligt intressant och en liten liten inblick i hur mycket vi inte vet och förstår.

Fågelungar

I huset vi har lånat i Bjärred bor även två katter. Min man och lilla dotter är överväldigade av detta tillfälle till att låtsas vara kattägare. Även jag har tyckt att det har varit lite småmysigt, även om det där med katthår är högst irriterande. Nu har dock den ena katten visat sin rätta natur och ordet småmysigt är inte riktigt det jag skulle använda längre.

Det börjar häromdagen när vi har bröder, systrar och kusiner på besök. Vi sitter på vår lånade uteplats och samtalar i godan ro, då en av katterna kommer gående med nöjd blick. I munnen har han en pipande liten fågelunge. Min svåger som är djurvännen i familjen lyckas rädda den lilla fågeln och tar med sig den hem. Efter instruktioner på internet matar de fågeln efter alla konstens regler.

Så idag händer det igen. Den här gången har vi ingen svåger i närheten som kan rädda situationen. Lilla O och jag jagar den blodtörstiga katten som vägrar släppa sitt nya byte. Till slut blir jag hysterisk och jagar istället ut sonen som får ta över jakten. Maken har låst in sig i godan ro i badrummet och dyker inte upp förrän även denna skatt är räddad från kattens gap.

Nu blir det två små fåglar i det artificiella boet hemma hos svågerns familj. Tur att vi åker hem i morgon och lämnar såväl katter som fåglar åt sina öden.

Danmark

Skåne är ett vackert landskap med allt som inte Stockholm har. Vidsträckta havsvyer, böljande åkrar och pittoreska småbyar. Eftersom jag är gift med en skåning har jag till och med lärt mig att uppskatta språket, även om det i vissa fall kan bli lite väl mycket.

Det bästa med Skåne är ändå Danmark. Anledningen till att vi tycker om Skåne är ju egentligen för att det nästan är som Danmark. Det är lätt att förstå varför vi svenskar tycker om Danmark, i alla fall som turistland. Hela landet är som en bok av Elsa Beskow.

I Sverige är vi så bra på förnyelse och modernisering att vi har suddat bort all gemytlighet. De få platser som finns kvar, Torekov, Visby, Mariefred och Gränna, bevaras som ovärderliga skatter. Ändå ligger de bara på medel i Elsa Beskowskalan. Ett betyg som i Danmark skulle betraktas som högst mediokert.

Men gjort är gjort. Det som en gång moderniserats går inte att backa tillbaka. Tvärtom är vi fast i utvecklingens garn. En stad som har bevarats i flera hundra år är värd att bevara några år till, medan ett köpcenter från 50-talet känns lika omodernt som en tjocktv.

Skåne

Första vardagen på vår semester flög Magnus till Stockholm för att ta hand om vår husförsäljning.   Tyvärr missade han därför veckans paddling i Lödde Å. För mig innebar det att jag var tvungen att kliva fram och agera styrman i kanoten, istället för att glassa i fören.   Varför gör jag och många andra kvinnor så? Om vi inte absolut behöver avstår vi från att sätta upp tältet, tända grillen, styra kanoten och öppna champagneflaskan.   Är vi lata eller vill vi att våra män ska framstå som mer manliga? Så svårt är det ju inte, när man måste.

Midsommardag

Midsommardagen ska vara en dag för återhämtning och reflektion. En dag för hängmattan, kaffe i bersån och Sommar i P1. Eftersom vi just nu lever mitt i kaoset, blev det inget av detta på vår Midsommardag.

Istället var det dags att ta itu med de sista detaljerna i vårt hus, som snart inte längre är vårt, packa inför en semestervecka i Skåne och sist men inte minst påbörja vår resa mot nämnda mål.

Stora projektet i huset var att montera fast vår Packline på taket av bilen. Inte i första hand för att vi behövde en Packline på vår resa, utan för att vi inte har någon annan stans att ha den. Nu anpassades packningen därefter, vilket gjorde extrautrymmet på taket oumbärligt. Hur länge denna takbox ska befinna sig på taket efter vår hemkomst, i brist på annat, vågar jag inte tänka på.

Klockan 14.20 kunde vi starta vår resa söderut, villket måste betraktas som godkänt. För att underlätta resan hade vi på förhand beslutat oss för att stanna till på vägen. Förra gången utforskade vi Tranås på vår resa ner till Skåne, denna gång beslutade vi oss för Jönköping. En stad de flesta har passerat någon gång, men väldigt få faktiskt har besökt.

Tack vare den utomordentliga restaurangen Studion blev vårt besök i denna smålänska stad, mycket angenämt. Små utflykter till oväntade mål förgyller vardagen.

Återuppstånden

Så är jag tillbaka där allt började. Under mitt eget fulla namn har jag nu tänkt fortsätta skrivandet.

Den här våren har jag fått allt svårare att veta vem jag ska adressera mitt skrivande till. Tidigare har jag alltid haft min mamma i åtanke när jag har skrivit. Hon kommer att fortsätta att finnas i bakhuvudet när jag skriver, men samtidigt behöver jag någon ytterligare att adressera mina tankar till.

Ärligt talat vet jag inte om jag kommer att ha något att skriva om framöver, men å andra sidan stärks mina sinnen av vetskapen att jag då och då ska formulera ett inlägg. Mycket om och men blev det nu, men huvudsaken är att jag är uppe i sadeln igen.

Måste bara tillägga att PC är totalt värdelöst för en bloggskrivare. Publish Post-knappen fungerar ju inte. Snälla, kan jag få en ny dator snart....