Tuesday, January 6, 2009

Kollage

En av Rasmus bästa kompisar, J, var här på middag i dag. Det är spännande att ha ett engelsktalande barn på middag. Vi fyra (Magnus är i Sverige) svenskar måste skärpa oss och prata engelska med varandra hela tiden, samtidigt som den enda engelskspråkiga är mest tyst. Av naturliga skäl. Det är inte lätt första gången man äter middag hemma hos kompisars föräldrar. Är de av annan nationalitet blir det inte lättare. 

För mig är det extra roligt att få ta del av mina barns engelska. Det händer faktiskt inte så ofta.

J är ett underbart New York-kollage. Hans mamma är judinna och hans pappa är italienare. Två klassiska New York-stereotyper i samma familj. Dessutom är hans pappa professionell jazz-musiker. Hur mycket mer New York kan det bli?

WH Auden

Filippa hade som läxa i Creative Writing att presentera vad hon tycker är bra poesi och hon bad oss vuxna om hjälp. Eftersom vi mycket sällan (aldrig om jag ska vara ärlig) har poesiaftnar här hemma och inte heller har hittat något annat forum för att tillgodogöra oss poesi, varken på svenska eller på engelska, var det en klart utmanande uppgift.

Vad vi känner till inom poesi är det vi har uppfattat här och där på vägen -  i skolan, tonsatta dikter, frestelser på SLs bussar och andra mer diffusa kanaler. Ska det dessutom vara något på engelska blir det ännu svårare, trots att jag ofta har lockats mer av engelskspråkiga dikter än svenska.

Vi lyckades klämma ur oss kända namn som Yeats och Keats, utan att ha någon som helst substans bakom. Inte en enda dikt av dessa två kunde vi recitera. Inte heller någon av Syliva Plath, vars namn jag inte ens kom på, men som jag fruktlöst försökte beskriva.

Efter ett tag kom vi fram till WH Auden och hans fantastiska Funeral Blues. Den dikt som har blivit känd för den stora allmänheten genom filmen Fyra bröllop och en begravning och som gjorde denna 90-tals-parentes oförglömlig. Alla människor förtjänar att sörjas på detta sätt:

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crêpe bows round the white necks of the public
    doves, 
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.


 

Monday, January 5, 2009

Space Show

Eftersom vår vistelse här i USA har blivit tidsbestämd, har vi börjat schemalägga en del av vår tid. Söndagar har därmed blivit museumdag. 

Denna söndag besökte vi American Museum of Natural History (AMNH). Alla som har sett filmen Natt på Museet med Ben Stiller vet vilket museum det är. Stockholms Naturhistoriska Riksmuseet har samma ämnesområden. 

På AMNH finns en Space Show som vi besökte. Vi visste inte vad vi hade att vänta oss, det enda vi visste var att showen pågick i 30 minuter. Efter att ha passerat biljettkontrollen blev vi förpassade till ett trångt rum med cirka 10 stycken 24 tums TV-skärmar uppsatta på pelare. Vi blev uppmanade att sprida ut oss. "Is this it?" tänkte vi oinitierade. Ska vi stå här i 30 minuter och titta på små TV-skärmar? 

Efter att en man visat sig på TV-skärmarna och berättat om vad vi skulle få se, öppnade sig dörrarna till den riktiga biosalongen. Det visade sig vara en IMAX-teater med filmduken i taket, som en kupol. Vi slog oss ned, lamporna släcktes och showen kunde börja. En fantastisk stjärnhimmel visade sig och Robert Redfords röst ledsagade oss genom rymdens historia under temat kollisioner. 

Vi fick ser hur månen bildades, hur dinosarierna dog ut, vad forskare tror att de kan göra om en astroid närmar sig jorden och vad som kommer att hända med vår galax om några miljoner år samtidigt som våra stolar vibrerade vid alla kollisioner. Allt producerat så avancerat och professionellt som bara amerikanarna kan. Vi var hänförda.

Saturday, January 3, 2009

Självbetjäning

Westchester Mall är en galleria av lite finare sort i White Plains. Gallerior är inte något jag är särskilt förtjust i, men just Westchester Mall är inte så dum.

Successivt försöker man införa självbetjäning på parkeringen i denna galleria. Självbetjäning och amerikanare tycks inte vara något som går riktigt ihop. Man försökte införa detta i den nyöppnade bensinmacken i Dobbs Ferry, men efter cirka en vecka var det "Full service" precis som på den andra macken. Men åter till Westchster Mall. Överallt står stora skyltar om hur betalningen ska gå till. "Glöm inte att ta med din lapp när du går och handlar. Betala i automaterna innan du går tillbaka till bilen".

För oss svenskar är det självklart. I Sverige är vi vana att ta hand om oss själva. Vi packar våra påsar i affärena, vi tankar våra bilar, ställer tillbaka kundvagnen och betalar i automater om så krävs. Här fungerar det annorlunda.

Vid varje automat i parkeringsgaraget i Westchester Mall står en vakt och visar bilförarna hur de ska stoppa in biljetten i automaten. Jag antar att parkeringsföretaget hade sett framför sig att de minskade personalkostnaderna skulle finansiera alla nya fina automater. Så blev det inte riktigt. Inte än i alla fall.

Friday, January 2, 2009

Överraskande ankomst

Klämdagen mellan nyår och trettonhelg jobbade far i huset. Olivia och jag strosade sakta runt i huset utan att få så mycket gjort. Runt nio på morgonen ringde telefonen. "Filippa och Rasmus sitter på planet nu" meddelade deras pappa i andra änden. "Men de ska ju inte komma förrän i morgon" stammade jag fram.

Det hade visst blivit ett litet missförstånd. Deras pappa, som hade bokat hemresan, trodde att de skulle åka till USA i morgon. I själva verket gick planet i dag. SAS har en tjänst som innebär att om du inte har checkat in inom utsatt tid, får du ett meddelande om att ditt plan går snart. Ett sådant meddelande hade skickats till familjen Wieselgren i Lännersta denna morgon och skapat viss panik som följd. 

På ett mirakulöst vis och tack vare högst olovlig körning hann barnen med sitt plan. Bagaget fick de lämna i Nacka, det var inte ens nerpackat än. 

Magnus, som hade tagit bilen för en gång skull, hade som tur var planerat att bara arbeta halvdag och hann precis lagom hem när det var dags att bege sig till flygplatsen för att hämta barnen. Resan hade gått bra och de ankom som de skulle. Själv var jag inte kontaktbar innan jag visste att mina barn var på rätt sida om passkontrollen. Man vet aldrig vad de kan ställa till med. 

Ett litet tillägg till tidigare blog: Eftersom flera har frågat vill jag bara nämna att hummern var död när klorna klipptes av. De dör så fort man stoppar ner huvudet i det kokande vattnet. 

Thursday, January 1, 2009

Nyårsdag

Som sig bör har nyårsdagen gått i stillhetens tecken. För att upprätthålla någon form av moral tog vi en promenad i solen. Tre minusgrader i Dobbs Ferry är dock inte detsamma som tre minusgrader i Stockholm och efter 20 minuter var vi totalt genomfrusna. Vi hade emellertid uppnått vårt syfte och kunde ta oss hem igen med gott samvete.

För övrigt har dagen gått åt till Aprilhäxan av Majgull Axelsson. En mer än tio år gammal bok som jag av någon anledning inte har läst tidigare. Ingenting går upp mot en god historia på ens modersmål. Jag är full av vördnad för min ex-kollegas hustru.

Hummer och champagne

Snön vräkte ner när vi for i väg på nyårsaftons morgon till Stew Leonard's för att inhandla kvällens middagsmat. Klockan var inte ens tio på morgonen men affären var redan full av folk. Vi fick tag på det viktigaste inför kvällens middag, två stora levande humrar, samt lite annat gott.

Hela dagen vräkte snön ner och ett tag var jag orolig att våra gäster inte skulle våga sig ut i snöovädret. Under eftermiddagen hade det dock lugnat ner sig och vi kunde på allvar förbereda inför kvällens middag. 

"Ska vi inte ringa fråga våra gäster om de har en större kastrull än vi har för att koka humrarna i?" frågade jag Magnus, i god tid innan gästerna skulle komma. "Neej då, det behövs inte" svarade min allvetande man och jag godtog svaret. 

Kvällen kom, våra gäster anlände och vi försåg oss med en drink framför den varma brasan i vardagsrummet. Strax var det dags för Magnus att ta itu med de stora djuren. Själv valde jag att stanna kvar framför brasan eftersom jag tycker att det är lite skrämmande att släppa ner levande varelser i kokande vatten, även om jag gärna äter resultatet.

"Kina, den går inte ner i kastrullen!", hör vi snart från köket. Varför agerar jag inte oftare på egen hand? Varför lyssnar jag på min man, när jag vet bättre? Jag rotade bland köksutrustningen och drog fram en oval gryta som var lite bättre anpassad till hummerns form. Det funkade ganska bra. Sedan kom Magnus och S fram till att man kunde klippa av de gigantiska klorna för att få monstret att rymmas i kastrullen.

Till slut var de båda humrarna i alla fall kokta och de smakade utsökt. Kvällen fortsatte i samma anda och trots näst intill uppeldade biffar och överkokt potatisgratäng blev det en lyckad middag. 

Champagnen vid tolvslaget var i alla fall perfekt och vi såg på TV:n hur bollen rullade ner på Times Square. Långt in på natten satt vi vuxna framför brasan och sippade på vår champagne med våra barn sovande på sofforna under filtar. Vår värme stängs av på natten och det var ruskigt kyligt så fort man lämnade brasan. Men varför göra det?