Garment District

Lilla O är bjuden på två Bat Mitzva till våren och jag har tänkt utnyttja tillfället till att sy en klänning. Jag köpte en ny symaskin för två år sedan med ambitionen att börja sy. Än så länge har det gått sådär med de planerna. Nu när jag bara arbetar halvtid finns ingen ursäkt längre.

Mönster har jag inhandlat på nätet men tyg vill man känna på. När jag ändå ska möta svärmor på Penn Station passar jag på att utforska Garment District. Området är stort och inte lättnavigerat, men jag hittar en guide som hjälp på traven.

Första butiken på listan är Mood på 37:e gatan och längre än så kommer jag inte. Butiken ligger på tredje våningen i en kontorsbyggnad och jag hamnar först inne i grannbutiken Mood Home där de endast har hemtextiler. För att komma till modetyger åker vi en manuellt manövrerad hiss tillsammans med en hissvakt. Det känns som om vi kliver in i en tidsmaskin.

Väl framme på tredje våningen öppnar sig tre plan med ändlösa rader av tyg. Här finns allt man kan önska sig - siden, bomull, ylle, skinn, päls, syntet etc. Klientelet är lika varierat som utbudet och om man har fördomar om vilken typ av människor som handlar i en tygaffär kan man snabbt lägga dessa på hyllan.

Jag lyckas hitta ett passande tyg efter att ha passerat varenda hyllrad ett antal gånger. Eftersom jag inte vet om resultatet kommer att bli bra vill jag inte lägga ner en förmögenhet på tyget. Sidenrullarna får jag titta närmare på när jag har blivit mer varm i kläderna.

Celebert besök i tunnelbanan

Den öppna platsen mellan tunnelbanan och shutteln på Times Square 42nd Street Station är om möjligt ännu trängre när jag som vanligt kommer farande med halvstressad blick för att hinna med tåget från Grand Central. Jag noterar att andelen poliser är ovanligt stor men det är först när jag ser alla stora kameror som jag förstår att det inte är Bryssel som spökar.

Precis vid Spår 1 står en stor klunga människor som turas om att ta selfies med en lång, välklädd och gråhårig man som jag inte alls känner igen. Han ser så vänlig och tillmötesgående ut att jag misstänker att det är en politiker. För egen del tar jag en bild på spektaklet och lyckas även få med huvudpersonen.

Min shuttle kommer och jag hinner i god tid med tåget hem till Dobbs Ferry. Eftersom Lilla O ska ta med sig köttbullar till skolan i morgon, för att bjuda på i samband med International Feast tycker jag att vi kan unna oss sushi ute. Köttbullarna får räcka som matlagning efter en lång dag på jobbet.

På restaurangen visar jag Lilla O bilden från tunnelbanan, men inte heller hon vet vem det är. Medan vi väntar på vår mat slänger vi blickar mot den TV som står på i bakgrunden. Mest är det nyheter om Bryssel, men plötsligt fladdrar det förbi en bild på Mayor Bill de Blasio. "Men det är ju honom som jag såg idag" utbrister jag. Denna man som omtalas i radio var och varannan dag, men vars utseende jag tydligen aldrig har lagt på minnet.

Tidig morgon

När sonen var nyfödd var han, såsom många andra nyfödda, en mycket morgonpigg krabat. Sommaren 1994 vaknade jag fem varje morgon och hann leva ett halvt liv innan resten av världen behagade vakna.

I dag har jag haft samma känsla. Klockan 5.20 väcktes jag av maken för att köra honom till Westchester Airport. Han ska tillbringa några dagar i San Antonio, Texas. När jag 8:20 körde Lilla O till skolan hade jag varit vaken i tre timmar och inte bara hunnit med ett besök på flygplatsen utan även bakat mina första surdegslimpor på fem år och tagit ett smakprov till frukost.

Nu inser de insatta att jag omöjligt kan ha hunnit med att sätta en surdeg och färdigställa limpor på tre timmar. I ärlighetens namn påbörjades baket för fem dagar sedan, men idag kunde jag äntligen färdigställa projektet. Resultatet blev bra, men inte perfekt. Smaken är det dock inget fel på.

Mello

Efter att ha slagit dövörat till i fem veckor, kunde vi inte längre hålla emot. Lilla O krävde helt enkelt att få se finalen av Melodifestivalen i realtid. För att göra det hela festligare bjöd vi även hem våra svenska vänner i Sleepy Hollow.

Övermodigt samlades vi klockan två på eftermiddagen för att direkt hoppa in i sändningen utan någon kontroll av utrustningen innan. Vi har precis kopplat in en dator till stora TV:n så vi kände oss ganska trygga. Vad vi inte hade tänkt på var att koppla in ljudet, en ganska viktig komponent i sammanhanget. Men med hjälp av en fristående högtalare och en 3,5-millimeterssladd löste det sig snabbt.

Det var med blandat engagemang från de olika åldrarna i sällskapet som tävligen följdes under den soliga eftermiddagen. För att öka spänningen hade vi vår egen omröstning här hemma, med ett resultat som inte riktigt överensstämde med slutresultatet:

1:a Robin Bengtsson

2:a Ace Wilder

3:a Frans

Söndagmiddag

Redan på fredagen börjar jakten på råvaror inför söndagens middag. Maken insisterar på att vi ska bjuda på ankbröst och det är inte alltid lätt att få tag på här. Den affär i vår omnejd med bäst utbud visar sig ha problem med sin ankbröstleverantör, så det är bara att leta vidare.

På lördagen fortsätter jakten. Efter museibesöket beger vi oss till Whole Foods i White Plains, men de har inte ens ankbröst i sitt sortiment. Mycket annat har de emellertid och besöket blir dyrt med tanke på att vi inte kan köpa vad vi vill ha.

Sista chansen är på söndagen. Lilla O har dans i grannstaden Sleepy Hollow och någonstans där bör det väl ändå finnas en affär med denna delikatess. Jag är hemma och bakar men maken letar. Plötsligt ringer han  och säger lite irriterat "Nu åker jag på Tappan Zee Bridge. Vad finns det för affärer på andra sidan?". Lite stressad letar jag upp en affär som låter lämplig - Old World Food Market. Gamla världen, kan inte vara bättre. Och faktiskt, de har vad vi söker. Nästan dubbelt så dyra som om vi hade köpt dem på Hemköp i Vasastan, men vad ska man göra. Senare framkommer att maken hade hamnat på bron av misstag när han körde hem, hur nu det kunde gå till. Men ibland är det ju så, att man hittar vad man vill ha när man tar fel väg.

Med ankbröst och hemlagad skagenröra under kontroll inväntar vi våra gäster klockan fem på söndag eftermiddag. En minut över fem kommer jag på att vi har slut på rostbröd som ska serveras med skagenröran. Våra gäster tittar fundersamt på mig när de anländer samtidigt med mig en kvart senare och jag kliver ur bilen med en brödpåse i handen. Men slutet gott och allting gott. Bokstavligt talat.

Recap

Vad hände egentligen. Mer än en vecka har gått utan uppdatering från mig. Inte för att något inte har hänt. Inte heller för att något har hänt. Tiden har bara rusat fram och jag har inte hunnit med riktigt.

Några höjdpunkter från senaste veckan kan jag bidra med. Ett besök på Red Roaster i Harlem till exempel. Inte restaurangen, utan baren. Där spelas varje söndag livemusik av bästa sort. Publiken är lokal och mycket uppklädd. Det är något speciellt med att folk klär upp sig, särskilt när det görs med stil. Och det är något speciellt med att sitta ett par meter från bandet. Ber om ursäkt för dåligt ljus, men ljudet är riktigt bra och det är huvudsaken.

Dessutom har vi hunnit med ett besök på Whitney Museum i deras nya lokaler i Meatpacking district. Jag hade masat mig upp ur sängen med en riktigt besvärlig förkylning och kände mig egentligen inte alls mottaglig för någon form av konst. Vilket slöseri med pengar en dag som denna, tänkte jag tungt. Desto bättre kändes det när det visade sig att vår bank, Bank of America, bjuder sina kunder på entrén till Whitney första lördagen varje månad.  Efter museibesöket åt vi lunch på närliggande Café Gitane, vilket gav mig och maken tillfälle att diskutera huruvida cykeln Gitane är mer känd än cigaretten Gitane. Jag höll på det förstnämnda.