Jones Beach

Efter en vecka med ganska uselt väder var vi äntligen lovade sol. Lördag var det dessutom. Tonåringarna hade som vanligt egna planer, men vi andra sex klämde in oss i bilen och gav oss av till Jones Beach på Long Island. 

Vi hade sett framför oss hysteriska köer och trängsel på stranden, men säsongen är ännu bara i sin linda och jag antar att det fortfarande anses som lite småkyligt för trängseln uteblev. Stranden var inte fullt så öde som när jag och barnen var där sista september förra året, men vi hade gott om plats att bre ut oss på.

Vattnet var självklart iskallt men det brydde sig inte småtjejerna om. De sprang fram och tillbaka i vattenbrynet och lekte i de stora vågorna. Jag är hysteriskt rädd för att strömmarna ska ta tag i barnen om de kommer för långt ut, men de höll sig på lagom nivå. 

Efter denna långa vinter hade vi lyckats glömma bort vad den starka solen gör med vita kroppar. Jag tyckte att jag smorde in mig ordentligt, men de ställen jag hade missat avslöjade sig direkt på vägen hem. Bland annat har jag nu stora röda fläckar på fötterna.

Intensiv vecka

Ytterligare en intensiv vecka är avklarad. Att leva i en storfamilj om tre vuxna, tre småbarn (varav en ytterst pigg 10-månaders) och två tonåringar är ganska påfrestande i sig. Om man dessutom vill göra mer än bara överleva dagen blir det inte lättare. Men vi klarade det riktigt bra. Varje morgon har Magnus i vanligt tid begett sig till jobbet och tonåringarna till sina skolor. Olivia däremot har fått vara ledig hela veckan. På så sätt har vi inte haft några tider att passa och Olivia har kunnat vara med på alla våra utflykter.

Första stora äventyret var Bronx Zoo. Där var vi i stort sett hela dagen. Tjejerna (de små alltså, inte mammorna) red på kamel, vi åkte monorail genom Asien och klappade getter i Children's Zoo. Trots att vi var där i sex timmar och alla barnen var på gott humör i stort sett hela tiden, lyckades vi ändå bara hinna med hälften av allt som finns att se och göra.

Nästa utflykt var Empire State Building. Eftersom Magnus arbetar i byggnaden har han ett VIP-kort som ger möjlighet till fritt inträde och att gå före i kön. En fantastisk möjlighet vet alla som har stått i den kön. Tyvärr visade det sig att just denna dag var det ingen kö. Sikten var nämligen totalt obefintlig. Nu var vi ändå där och eftersom trippen upp var gratis, åkte vi upp i dimman och försökte föreställa oss den fantastiska utsikten.

Efter två intensiva dagar bestämde vi oss för att ta det lite lugnare på tredje dagen. Ett besök i grannstadens underbara butik Chelsea och en av våra närbelägna lekparker fick räcka.

Den intensiva arbetsveckan avslutades med ett besök på Westchester Mall. Meningen var att L skulle få chansen att shoppa lite. Jag tog hand om tjejerna och så skulle den lille sova i vagnen medan mamman shoppade loss ordentligt. Tyvärr visade sig den lille från sin mest envisa sida och sov ingenting under de två avsatta timmarna. Trist för L, men kanske bra för familjeekonomin.

Vägvisare

På söndagen är det dags för Herr H att åka hem igen, medan resten av familjen ska stanna en vecka till. I veckan behöver vi inte två bilar eftersom sannolikheten att vi alla åtta på en och samma gång ska behöva åka någonstans är ganska liten, varför J kan ta bilen ut till flygplatsen.

I J:s ögon kan jag läsa exakt den oro jag själv hade för nio månader sedan, när jag insåg att jag på egen hand skulle ta mig till flygplatsen och återlämna vår hyrbil. Jag erbjuder mig därför att åka framför för att visa vägen. Mellan raderna av stolthet och oviljan att vara till besvär, skönjas en tacksamhet över erbjudandet och vi beslutar att så får det bli. Den GPS som följde med i hyrbilen är inte ens hälften så bra som vår, vilket ger mig ännu större förståelse för oron att ta sig genom den här stan med ett flyg att passa.

Vi ger oss iväg i lagom tid och resan går utmärkt. Inga köer över George Washington Bridge och inte heller på NJ Turnpike. Eftersom jag själv har kört den här vägen ett antal gånger, känns det lätt som en plätt. När vi kommer fram till biluthyraren väntar jag mig nästan att J ska säga att "det var ju ingenting, du hade inte behövt åka med". Tvärtom var den faktiska kommentaren. "Tack och lov att du åkte före, det där hade jag aldrig grejat". 

Övning ger färdighet som det heter och är det något jag numera kan uppge som dold talang, är det att köra bil från Dobbs Ferry till Newark.

Intensiv dag

Filippa skulle spela fotbollsturnering på eftermiddagen och Rasmus har extra matteklass på lördagsförmiddagar så de får stanna hemma. Vi andra packar in oss i bilen för en utflykt till Manhattan. Det tar tid att packa in fyra vuxna och tre små barn i en XC90, men det går.

Bilfärden in till Manhattan denna lördagsmorgon går snabbt och smidigt. Vi är tidigt ute och slipper helgtrafiken. På en halvtimme är vi nere i Chelsea där vi parkerar bilen på 16th Street. Därifrån är det bara ett stenkast till Chelsea Market som är en lisa för själen att promenera genom, även om jag ännu aldrig har handlat i någon av butikerna. 

Efter en kopp kaffe på 202 (jag tror att jag har hamnat i en fas där upprepning känns bättre än att prova nytt), fortsätter vi sydost genom West Village mot Greenwich Village. På vägen passerar vi en klassisk Village-lekpark med egen trubadur. Där tillbringar vi en lång stund i solen medan barnen roar sig i klätterställningen.

 

Vi avslutar vår dag på stan med lunch på en italiensk restaurang i närheten där servitrisen får för sig att vi är fransmän och tilltalar oss på franska under första halvan av middagen. Som tur är har vi Magnus med oss som kan konversera med servitrisen. Efter en stund inser hon att vi är svenskar och det visar sig att hon även kan en hel del svenska ord och uttryck, bland annat "jag är en stjärna". Vilken underbar fras att lära sig, skulle man kunna på alla språk.

Väl hemma igen hinner vi bara med ett kort ombyte för att sedan bege oss 30 minuter norrut. Filippa spelar en fotbollscup och vi lyckas se åtminstone ett par matcher.

Äntligen

Nu har det varit tomt på inlägg ett tag här på bloggen, men jag ska försöka skriva i kapp. Anledningen till att det har varit tyst är att det har varit full aktivitet hos familjen Paulsson & Wieselgren.

Efter att jag hade lämnat av T vid tåget i torsdag åkte jag direkt till en park i Tarrytown där Olivia var på utflykt. Jag hade lovat att komma dit och vara med en stund, för att sedan kunna ta med mig Olivia direkt hem. Parken visade sig vara betydligt svårare att hitta än jag trodde och min närvaro på Olivias utflykt uteblev. Jag hittade helt enkelt inte dit. Inte min GPS eller iPhone heller.

Eftersom jag insåg att Olivia skulle vara lätt upprörd över att jag aldrig dök upp, åkte jag istället till skolan för att möta henne där och lyckades på så sätt sätta lite plåster på såret.

Väl hemma gick vi och väntade och väntade tills äntligen Magnus kom hem från Sverige tillsammans med hela Familjen H. 

Opera på verandan

Olivia och jag hämtar upp min svenske vän och före detta kollega, just nu boende i Los Angeles, men på jobb i New York, vid tågstationen på eftermiddagen. Vi åker direkt hem och tar en kaffe på vår underbara, nystädade veranda. 

När man sitter på verandan en solig eftermiddag är det precis som att befinna sig i ett mer tropiskt land. Verandan är såsom utskjuten i en grön djungel och även fåglarna känns mer indiska än amerikanska. Har man sån tur att man dessutom slipper lövblåsarna i trädgårdarna runt om, är det en närmast himmelsk upplevelse där ute.

Efter en stund lämnar jag T i grönskan för att utföra några ärenden och lagom till att jag kommer tillbaka är det dags för rosévin och lite snacks. Därefter blir det grillning, vin och opera samt lite mer vin, lite mer opera och en del förtroligheter. 

Lagom sent går vi och lägger oss för att orka upp till gymet nästa dag båda två. Så fort Olivia är avlämnad vid skolbussen beger vi oss iväg till NYSC. Jag för Pilates och T för en stund ute i gymet. Därefter mer kaffe och opera på verandan innan det är dags för T att lämna hemmafrutillvaron för ett mer normalt stadsliv.

Notarization

En vanlig företeelse här är "notarization", alltså bevittning av en notary public. Att få sin namnteckning bevittnad av ett proffs kostar cirka två dollar och dessa proffs hittar man lite varstans. 

I Dobbs Ferry har vi bland annat en notary public i blomsteraffären, av alla ställen. Dit beger jag mig för att få min namnteckning på en medical form för Filippa bevittnad. När jag kommer dit visar det sig att hon inte jobbar denna vecka och jag frågar om de i affären känner till någon annan. 

Precis tvärsöver gatan finns Lindberg Tax där butiksbiträdet i blomsteraffären tror att man kan hitta en notary public. Jag knackar på och kliver in i ett enrumskontor, med en ensam man vid skrivbordet. Jag har kommit rätt.

Efter att ha hört min brutna engelska frågar han om jag är från Europa. - Ja, från Sverige, svarar jag.  Mina farföräldrar var svenska, berättar han. Därav det svenskklingande namnet. Han talar om att han är till hälften svensk och till hälften engelsk, men i dessa trakter är det bättre att vara svensk än engelsk. Engelsmännen står inte högt i kurs hos vår stora irländska befolkning.

Vårt samtal fortsätter en stund och han visar mig att han brukar lyssna på Tryggare kan ingen vara på YouTube. Jag tipsar honom om Den blomstertid nu kommer som ett alternativ. 

I denna stad vet man verkligen aldrig vad som väntar bakom nästa krök.

Blå himmel

Solen skiner för en gång skull när jag vaknar denna tisdagsmorgon. De sista veckorna har vädret inte visat sig från sin bästa sida. Kallt, blåsigt och regnigt har det varit. Men nu är himlen äntligen vackert klarblå.

När jag fortfarande ligger i sängen funderar jag på om jag ska gå på ett step-pass på gymet på förmiddagen. Kroppen säger bestämt nej när jag sätter mig på sängkanten. Den påminner mig om att jag återigen var på Total Body Conditioning i går och en dags vila nog är lämpligt. En promenad i det vackra vädret kanske är bättre, tänker jag vidare.

Efter att barnen gått i väg till sina skolor bestämmer jag mig. Det blir inte en promenad heller. Min energi ska användas till att städa verandan - igen. Vi genomförde en första vårstädning för lite drygt en månad sedan, men sedan dess har verandan blivit attackerad av pollen, regn och annan smuts. Lite duttande med sopborsten räcker inte längre, nu blir det till att börja från början. 

Jag kånkar ut alla möblerna på baksidan för att spola av dem med vattenslangen. Filippa hjälper mig med soffan innan skolan, men resten tar jag själv. Eftersom jag har tänkt att detta arbete ska ersätta dagens träning, blir det inte så jobbigt. Eller rättare sagt det är bra att det är lite jobbigt.

Därefter skurar jag såväl insidan som utsidan av verandan. Utsidan struntade jag i sist, men med morgonsolen som strilar genom träden och fåglarna som kvittrar känns det bara avkopplande att stå ute och skrubba bort den fula vintersmutsen. Nackdelen med smuts är att den bara har en nersida. Finns den, stör den, men finns den inte, är det ingen som skänker en tanke till den som har tagit bort den.

Nu torkar verandan och möblerna i vårsolen och jag funderar på att åka till vår Hardware store för att köpa lite färg att bättra på med, när jag ändå är i gång. 

Vi har ett problem med mina kära korgmöbler när vi kommer till Sverige. Magnus tycker att vi ska sälja dem här, men jag vill inte. Jag tycker så mycket om dem, trots att de inte passar i ett hus i Silverdal. De kanske kommer att passa i en sommarstuga framöver? Allt jag behöver är någonstans att ställa dem så länge. Någon som vill låna en korgstol ett tag?

Longkalsong

På söndagar går Olivia i Svenska Skolan i Tarrytown. En och en halv timme på eftermiddagen är det skola. Jag brukar vara med i klassrummet som assistent. Trots att gruppen är liten kan det bli ganska rörigt ibland. 

Den här terminen har egentligen kännts ganska onödig, eftersom vi har vetat att vi flyttar hem snart. Nu finns det ingen risk att Olivia tappar sin svenska, även om det engelska inslaget här hemma blir större och större.

I går var det inte som vanligt i skolan utan barnen hade besök av två killar som kallar sig Longkalsong. De sjunger och spelar låtar för barn. Riktigt bra tycker jag att det var. Inte för mycket av vare sig det ena eller andra.

Olivia som älskar att dansa, men avskyr att synas, höll sig mestadels sittande.

Högläsning

I fredags var det Magnus tur att ha högläsning för Olivias klass. Alla föräldrar turas om på fredagarna att sitta i Mrs C's stora fåtölj och läsa högt för dessa underbara fem-sex-åringar. Själv var jag med som dels publik och dels som chaufför. Magnus körkort är för närvarande indraget, på grund av den fortkörning han åkte fast för tidigare. 

Fortkörningen skedde inom sex månader från det han tagit körkortet och då blir man av med körkortet i 60 dagar. I Sverige tror jag att man får börja från början, men så är det inte här. Här kan man till och med betala $75 för att få ett Restricted License, vilket innebär att man får köra fram och tillbaka till jobbet. Ett liv utan bil är omöjligt i detta land, det vet till och med myndigheterna. Villkoret för att jag skulle få nämna på bloggen att Magnus hade blivit av med körkortet, var att jag även berättade om min egen buckla (redan gjort) samt att jag faktiskt har blivit påkörd två gånger i Sverige. Nu är det också sagt.

Magnus läste boken Mischievous Meg, vilket är den engelska titeln på Madicken. Roligast tyckte ALLA barnen att det var när Madicken målade skägg och mustasch på en gammal drottning i skolboken. Jag antar att det är lika busigt för dessa barn som det var för Madicken i början av 1900-talet.

Mitt i högläsningen var det dags för alla att resa sig upp

och läsa Pledge of Allegiance och sjunga nationalsången. Pledgen hummas fram en aning, men när det ska sjungas tar alla barn i av full hals. 

Efter sagostunden hade barnen sin dagliga genomgång av The Letter Board, där Olivia fick hålla i pekpinnen dagen till ära. Varje dag går de igenom en ramsa med alla bokstäver och en ramsa med olika ljud. Därefter sjunger de sånger om femmans och tians tabell. Jag är alldeles faschinerad över hur mycket roligt man kan göra för att barnen ska lära sig saker.

Beslut

Klockan är fem på morgonen. Här är det inte riktigt ljust klockan fem på morgonen i maj, men fåglarna har vaknat och gör sitt bästa för att överrösta varandra. Men fåglarna är inte anledningen till att jag inte kan somna om. Jag tänker på det beslut vi kommer att fatta i dag och konsekvenserna det kommer att få för mina tonårsbarn. Tar vi det steg vi nog kommer att ta, finns det ingen uppsida för dem jämfört med alternativet. I alla fall ingen de är i stånd att se.

Tre timmar senare sitter jag i bilen för att köra Rasmus och Filippa till skolan. Magnus ringer på telefonen och meddelar att våra konkurrenter om objektet beter sig underligt. På något sätt har jag trott att ödet har fört oss till det här beslutet. Nu börjar jag tvivla. Underligheter tycker jag inte om.

I min kropp flyter kolsyrat blod och jag har svårt att fokusera. I stället för att åka hem tar jag upp telefonen för att ringa min vän i Tarrytown. Jag behöver någon att prata med. I min mailbox ligger ett mail från densamma som frågar om jag vill komma över på en kopp kaffe. Är min frustration så stark att den känns ända bort till Tarrytown? Tydligen. 

Länge sitter vi med vårt kaffe. Utanför regnar det och det känns helt rätt att tända ljusen på bordet. Kolsyran försvinner i samma takt som våra tankar utbytts. Vi löser inga problem men genom att dela dem blir bördan lättare. I alla fall för en stund.

Lunch är inbokad sedan tidigare hos en annan vän i Tarrytown och jag beger mig direkt från förmiddagskaffe till lunch. När jag är där ringer Magnus och meddelar att allt är klart. De har accepterat och vi är klara. Återigen kommer kolsyran tillbaka. Vad har vi gjort? I kampen mellan förnuft och känsla, har förnuftet segrat. Det är bra. Förnuft är bra. Känslor är irrationella och oförutsägbara. 

Nu finns inte längre någon återvändo. Vi kommer tillbaka till Stockholm för att bli förortsbor. I Silverdal. Vem kunde tro? Eller vem hade trott annat?

En sak i taget

Ibland förleds jag att tro att jag är en "multi task woman". En som utan problem har flera bollar i luften men aldrig andan i halsen. Det är jag inte.

Så fort jag lämnar ett rum glömmer jag helt bort det som har påbörjats där inne. Om jag har satt potatis på spisen och går upp för att stryka medan vattnet kokar upp, kommer jag att stå och stryka tills det luktar bränt potatisvatten i hela huset. Ringer telefonen medan jag stryker kommer jag garanterat att glömma bort att jag har strykjärnet på. 

Jag vågar inte ens tänka på om det är en personlighetsfråga eller om det är början på något värre. Säkrast att se det som ett karaktärsdrag och anpassa sig därefter.

Uppskattning

I den här delen av världen finns det ingen måtta på hur mycket uppskattning som visas. När det är Mors Dag förbereds det i veckor innan och varenda restaurang är uppbokad långt i förväg. Alla Hjärtans Dag likadant. När man har barnkalas ska tackkort skickas till alla efteråt för att tacka för presenterna och troligtvis ska man sedan skicka ett tackkort och tacka för kortet. 

Förra veckan var, som jag tidigare berättat, Teacher Appreciation Week. Då var det lärarnas tur att uppskattas. I Olivias klass lagades det som sagt mat till fröknarna. Men inte var det nog med det. Vi har även haft insamling till presenter.

I dag, lite försenat, var det presentutdelning i klassen och vi föräldrar var inbjudna för att delta. Det enda jag visste var att vi hade samlat till en bok, men jag visste inte var det var för bok. Boken visade sig vara en helt underbar sagobok författad av en av klassföräldrarna, tillägnad Olivias fröken. 

Jag kan inte med ord beskriva, men det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med iPhoto, Apple och mycket fantasi. Boken var en sagolik berättelse om Olivias klass och deras fröken. Barnen hade bidragit med teckninar och foton av sig själva.

En helt perfekt present till en perfekt lärare och nu är jag sugen på att göra en bok själv.

Utpumpad

Det som jag trodde att jag skulle göra mest av när vi flyttade hit, träna, har det blivit lite si och så med. Inte så att det går månader mellan träningspassen, vanligtvis inte ens veckor, men hysteriskt mycket har det inte heller blivit. 

För att råda bot på det hängde jag i morse med min kompis K på ett "Total Body Conditioning" pass. Det är precis som det låter, ett träningspass för hela kroppen. Vår instruktör var som en Jane Fonda 2.0 med en fantastisk energi. Trots att jag tittade på klockan ett antal gånger under passet och ifrågasatte om jag verkligen skulle stå ut hela tiden ut, kommer jag definitivt att gå nästa vecka. Det finns en underlig tillfredsställelse i att vara totalt utpumpad.

Planen för eftermiddagen var att åka till Bronx Zoo tillsammans med en vän i New Jersey (en amerikansk tjej som är gift med en före detta kollega till mig). Avsikten var att vi skulle träffas där klockan tre. Nu blev denna date lite försenad eftersom jag var tvungen att köra hem Rasmus från skolan först. Han är fortfarande inte bra i sin fot, även om han lämnade kryckorna hemma.

En timme fick vi i alla fall tillsammans på Bronx Zoo och den tillbringade vi i sin helhet inne Children's Zoo. Ungefär som Lill-Skansen, men helt annorlunda. Eftersom vi är medlemmar behöver vi inte betala för att gå in och en timmes besök känns då helt OK.

Akutmottagning

Precis när jag hade hämtat upp bilen från verkstan (för att laga en buckla jag orsakade i oktober, men det är en annan historia) på fredag eftermiddag, ringde Rasmus. Han hade gjort illa vristen när han åkte skateboard och ville bli hämtad. Eftersom jag ändå satt i bilen plockade jag upp honom på vägen hem. Rasmus hade inte överdrivit utan hade en rejät svullen fot som han inte kunde stödja på.

Vi åkte hem och placerade Rasmus på soffan med is på foten och förhoppning om att den skulle återhämta sig till nästa dag. Så skedde naturligtvis inte. I morse var den fortfarande lika svullen och inte kunde han stödja på den heller. Jag började ringa runt för att ta reda på hur det går till med akutbesök i den här staden. Det visade sig att det bara var att bege sig till Dobbs Ferry's eget sjukhus där det finns en akutmottagning.

Totalt tog besöket på akuten 1,5 timme, varav själva inskrivningsprocessen nästan tog en halvtimme. På resterande 60 minuter hann Rasmus med en röntgen, träffa läkare och bli ompysslad av en sjuksköterska (foten var inte bruten, men Rasmus fick en "aircast" och kryckor). Total väntetid var cirka 30 minuter. 

I dessa tider är det mycket prat om Sverige och vår fantastiska sjukvård som är i stort sett gratis. Undrar om amerikanarna är beredda på att byta ut 1,5 timme på en aktumottagning på det lokala sjukhuset mot minst 5 timmar på ett centralsjukhus?

Middagsgäster

Min japanska väninna T och barn var här i veckan på middag. Hennes man är controller på ett japanskt företag och är aldrig hemma före 12 på natten. Eftersom jag är gräsänka på halvtid hade jag bjudit in på en mamma-barn-middag. 

Jag ville att de skulle få en positiv bild av svensk mat och gjorde därför det enkelt för oss alla. Jag bjöd på fisk. Närmare bestämt blev det ugnsbakad lax, pressad potatis och kall dillsås. 

Olivia var först lite skeptisk till besöket eftersom hon inte kände barnen, även om de går i samma skola. T's barn går i 1st och 2nd grade. Som vanligt gick det hur bra som helst. De fann varandra direkt och lekte så att jag trodde att de skulle vända upp och ner på huset.

Även maten fungerade bra för den japanska smaken. Den åttaåriga dottern älskade pressad potatis, något de aldrig sett tidigare. Jag tror att hon tog om tre gånger. 

T pratar ganska knackig engelska, men vi har ändå väldigt trevligt. Trots att vi kommer från helt olika kulturer och jag är tio år äldre, skrattar vi åt samma saker, vilket inte alltid är självklart med nya vänner.

Jag hoppas att vi hinner med ett besök i ett japanskt hem innan vi åker hem.

Ivar Kreuger

Samtidigt som jag satte mig i bilen hem från jobbet i Whitestone började ett inslag på radion om Ivar Kreuger. Professor Frank Partnoy från San Diego har skrivit en bok om denna, tidigare så världsberömda, svensk. I Sverige är nog Ivar Kreuger fortfarande en omtalad och välkänd person, men i världen har hans namn bleknat enligt inslaget. Bland annat berättades att innan Charles Ponzi gav namn åt begreppet Ponzi Scheme, hette det Kreuger Scheme. 

Om det går att lyssna på WNYC i Sverige, ta er tid och lyssna på inslaget The Match King. Det tar bara en kvart och är riktigt intressant.

En annan sak har jag lärt mig i New York Times idag. Bronx är uppkallat efter svensken Jonas Bronck. Tänk vad mycket man inte vet.

Teacher Appreciation Week

Denna vecka är det Teacher Appreciation Week i hela USA, om jag har förstått det hela rätt. I Olivias klass visar vi bland annat vår uppskattning genom att förse läraren och hennes assistent med hemlagade middagar hela veckan. Eftersom jag alltid tycker att man ska ställa upp om man kan, har jag idag lagat middag till dessa två familjer som jag levererade under eftermiddagen.

Här tycks hemlagad mat vara ett vanligt sätt att visa uppskattning på. Om någon anses behöva avlastning eller om man bara vill visa att man tycker om någon, lagar man mat och levererar hem. Utan att samtidigt belasta familjen med sitt eget sällskap. 

Nu kanske någon tänker att, ja ja, det går ju bra i ett land fullt av hemmafruar. Men även i våra kvarter, där de flesta kvinnorna arbetar, förekommer fenomenet. 

Vad kan man vänta sig för reaktion om man står utanför dörren en dag hos en vän i Sverige, med en låda hemlagad mat? Skulle det uppskattas, eller åker maten i soporna när man har vänt ryggen till? Ingen aning och jag vet inte om jag vågar prova när jag kommer hem.

Förresten, om någon undrar lagade jag kyckling och grönsaker i ugn à la Anna Bergenström. Enkelt och gott, hoppas jag.

Hair - äntligen

Äntligen har det hänt. Efter sommarens tolv timmars fruktlöst köande i Central Park samt ytterligare några timmars lika fruktlöst väntande på att regnet skulle upphöra, har jag äntligen fått se Hair. Denna gång blev det på Broadway, istället för i Central Park, vilket får anses som näst bäst. 

För en som har sett såväl film som musikal ett antal gånger förut, var de första minuterna i föreställningen lätt frustrerande. Claude var nämligen långhårig och redan en i gänget. Jag fick inte alls ihop det, tills jag insåg att de helt enkelt gjort om manuset. Allt annat - kläder, musik och karaktärer - var emellertid helt autentiskt och när första chocken hade lagt sig var det bara att hänge sig.

Föreställningen var naturligtvis helt fantastisk, behöver jag ens säga det? Mer än vågad dessutom. I slutet av första akten står nästan hela ensemblen spritt språngande naken på scen och sjunger. Utan strålkastare förvisso, men ändå. När föreställningen var slut var publiken välkommen upp på scenen för att dansa. Scenen fylldes snabbt av levnadsglada amerikaner. Vi svenskar stod kvar vid våra platser. Jag får skylla på att vi satt mitt i en rad, för dansa hade vi bevisat att vi var rätt bra på kvällen innan.

Efteråt tog vi en taxi ner till Greenwich Village för att ta en drink och diskutera den enormt karismatiske (egentligen menar jag sexige, men det låter lite vulgärt) mannen som spelade Berger, Will Swenson. 

Nu måste jag nog köpa filmen. En skam att jag inte har den redan.

Party

Efter frukost på lördagen packar vi alla in oss i bilen med våra väskor. Även jag har fått packa en resväska för en gång skull. Jag och tjejerna ska flytta in på hotell på Manhattan för att riktigt kunna utnyttja storstaden. Magnus är snäll nog och kör oss alla till stan.

Efter incheckning beger vi oss ner till Chelsea Market där vi äter lunch och fikar. Därifrån promenerar vi ner genom Greenwich Village mot Soho. Som vanligt i New York blir det mycket promenerande.

På kvällen har vi bord bokat redan klockan 5.45 pm på Buddakan, en av alla coola restauranger på Manhattan. Vi hinner precis hem till hotellet efter vår dag på stan för att byta om innan det är dags att åka tillbaka till Chelsea där Buddakan ligger. Maten på detta ställe är helt gudomligt god. Konceptet är att man gemensamt beställer in en mängd rätter, som alla delar. Typ tapas, men asiatiskt. Vi till och med lyckades klämma ner några efterrätter, som även de är magiska.

Från Buddakan är det bara ett stenkast till Hotel Gansevoort, där det finns en roof-top bar. Alla bord är reserverade för helrörsbeställningar, men vi slår oss ändå ner med våra i baren inköpta drinkar. För att verka oskyldiga gömmer vi (dessvärre tror jag att det är jag) reservationslappen under duken. Tydligen ett vanligt knep för servitrisen hittar den direkt, men säger till oss att vi kan sitta kvar ändå.

Efter drinken drar vi tvärs över gatan till 5Ninth, för ytterligare drinkar. Denna gång nöjer vi oss med mousserande vin, vilket nog var ett lyckat drag. Väl där träffar vi på min kompis S från Brooklyn. Hur sannolikt är det i denna enormt stora stad? Kul är det i alla fall. 

Nu börjar vi komma igång ordentligt och går vidare till Gaslight i samma kvarter och beställer in ännu mer mousserande vin. Så här efteråt vet jag inte om det är så många fler än vi och det holländska gänget som dansar. Det känns helt rätt just då och stället har faktiskt en disc jockey. I vilket fall som helst dansar vi loss ordentligt, såsom jag inte kan komma ihåg att vi har gjort på flera år. Klockan är tre på natten när vi stapplar ut från stället på trötta fötter och tar en taxi hem till vårt hotell. Med tanke på att dessa svenskor anlände till New York på fredagen tycker jag att det är en prestation värd en medalj.

Vänner på besök

På fredagen satt vi återigen i bilen mot Newark, Olivia och jag. Denna gång för att hämta upp tre vänner till mig från Sverige. Vi anlände precis så att vi missade att vinka till våra gäster genom glasdörrarna, men inte senare att de började undra var vi höll hus. Kanske börjar jag bli lite väl avspänd med tidsberäkningen till flygplatsen?

Väl hemma började öppnade vi direkt champagnen. Inte nog med att det var fredag och vi hade fått gäster från Sverige, dessutom var det vår femåriga bröllopsdag. Vi fortsatte kvällen med grillning, rödvin och lite presenter. Jag fick en fin penna med inskription av min just nu pennbesatta man och han fick en Mobile Power Pack och manchettknappask från Tumi av mig.